Hela inlägget försvann igen!  >_<'

Bara för att det blir nått jävla fel när jag kopierar in länkar eller texter. Ska försöka skriva om en annan gång, men orkar inte nu :\

Helvete att jag hart fått Rasmus till att må så dåligt ;__;

Jag vill skriva av mig ikväll/natt med, men har inte tid. Ligger fortfarande efter i skolarbetet. Inte mycket, men lite.

Och nu måste jag verkligen sova, skall bara ta en dusch först.

LIte besviken över att ingen har kommenterat mina senaste två inlägg :\ Hoppades på att iaf någon ville höra av sig med något litet. 

Det känns så tomt och ensamt att vara hemma igen. Att vara utan Emil. Om det inte vore för skolan så skulle jag ha stannat kvar hela veckan ut, enda tills hans pappa kommer tillbaka hem. Det känns fel att vara här när han är där. Jag vet att vi inte skulle klara av att bo ihop så som det ser ut nu. Jag måste bli friskare och starkare först. Men det känns ändå jätte jobbigt att vara ensam. Varje gång som han åker från mig eller jag från honom, så går en del av mig sönder. Fast jag vet att det inte är så, så känns det ibland som att vi aldrig mera kommer ses. Jag hatar att ha det så!

Älskling, jag saknar dig såå!

En annan sak med att vara ensam; det är läskigt. Jag är rädd för att jag ska tappa kontrollen över mig själv och snitta upp halsen igen. Skadar jag mig så skadar Andreas sig; det vill jag inte riskera! Jag och Emil har pratat om det, att jag har ett självskadebeteende. Han vill inte att jag skadar mig (men vem vill egentligen att någon annan ska skada sig själv?), men jag kan inte sluta. Jag har minskat det väldigt mycket, men lyckas inte sluta helt. Hur mycket jag en försöker. Istället har det blivit så att jag dricker mycket istället (har dock lyckats att minska ner från varje, varannan dag till runt en dag i veckan). Och ibland när det blir extra jobbigt, då man helst bara vill dö, då kombinerar jag med tabletter eller snittar mig över halsen. Senast jag var på halsen var förra söndagen, men då flippade jag totalt efter det med Andreas. Tappade totalt kontrollen och gick som på en autopilot med sikte på att skada utan att döda. För som jag skrev i ett tidigare inlägg, för det mesta vill jag inte dö, inte egentligen. Att skada mig är mitt sätt att överleva. Något som vissa har väldigt svårt att förstå. Likadant med hur det är att vara brottsoffer för sexuella brott. Det blir en senare uppgift för mig att försöka förklara, eller livsuppgift snarare.

Men till självskadebeteendet igen. Jag har varit i dess ”demoner” sedan 2003. Mars om jag inte minns fel. Jag försöker sluta, men det går inte. Jag har för mycket ångest att hantera för att klara mig utan det. Det har blivit ett tvång. Jag vet att jag sårar många med vad jag gör..För att inte tala om självmordsförsöken.. ibland när man mår riktig dåligt, då slutar man helt enkelt att tänka. Det är först efteråt som man inser hur stor skada man orsakade. Jag försöker alltid ha i åtanke att jag kanske sårar folk, vilket på senare tiden har resulterat i att jag inte alltid berättar vad jag gör eller har gjort :\ Men nu försöker jag vara mer öppen med det, dels för att det är en del av mig och mitt sjukdomstillstånd, dels för att inte behöva såra i efterhand. Men jag försöker ”uppmuntra” folk till att istället för att bli allt för ledsen eller förbannade på vad jag gör, se till framstegen som ändå har hänt. Senast jag skar mig i armarna så hade jag ca 120 sår på bara vänsterarmen, men de flesta ytliga. Likaså med halsen, det blödde en del och blev ca 10 sår. Även om jag ibland önskar att jag kunde det, även fast det är en rejält dålig önskan, så kan jag inte skära för djupt. Min verklighetsflykt och ångestlindring ska inte få ta livet av mig! Nu kanske jag skär mig ett par gånger men tätt mellanrum men som följs av ca 2-3 månader utan något skadande alls. Det är en förbättring jämfört med för ca 2 år sedan, då det blev ett par gånger i veckan. Dock är det mera nu när det väl händer, men över lag så är det mindre än tidigare. Dessvärre använder jag mig av flera ”dödliga” försök nu jämfört med för några år sedan. Då var jag aldrig på halsen, jag försökte aldrig hänga mig eller strypa åt andningen för ett tag. Jag drack aldrig och kombinerade definitivt aldrig alkohol med tabletter. Jag slarvade aldrig med maten förut på det sättet jag gör nu. Däremot kunde det hända att jag lät bli sprutorna med flit. Så det är väl kanske lite klyvna åsikter. Jag vet med mig att jag kommer inte kunna låta bli att skada mig trots att jag lovat Andreas. Jag försöker, men kan inte lova något sådant. Inte utan professionell hjälp. Men förhoppningsvis klarar jag mig länge. Och när det väl händer kommer jag antingen säga precis som det är eller smyga med det av rädsla. Eller snarare feghet. Kanske går jag på benen eller någon annan kroppsdel som är enklare att dölja. Det sista jag vill är att såra andra genom mitt egna beteende. Jag vill inte att folk ska skada sig själva, men det blir lite dubbelmoral från min sida.

OBS! Tänk på att jag inte skriver detta för att jag vill få er sympati! Jag skriver för att bearbeta och förhoppningsvis ge en klarare syn till varför människor skadar sig. Jag är inte någon kolla-jag-skär-mig-det-är-så-synd-om-mig-person!

Dock har jag en väldig ångest nu för att min hals är läkt. Jag skäms för det, men kan inte hjälpa det. Men nu för tiden har jag ångest för allt och inget. Ångest över att jag kanske kommer må dåligt och få ångest senare under dagen. Det är nästan sjukt, jag vill inte att det ska vara så!

Jag ger nog ett uttryck av att vara galen eller rejält självmordsbenägen, kanske borde jag spärras in, men jag vill att ni ska veta att jag har sökt hjälp. Men det tar sådan förbannad tid. För dåligt för öppenvården men för frisk för slutenvården. Med dubbeldiagnos (Om man räknar med diabetesen.. och säkert ett ”flertal” diagnoser som jag inte har fått diagnostiserade än! Jag är smått besatt av att självdiagnostiseras mig själv. Psykiskt som fysiskt. Är jag inte hypokondrisk så har jag hypokondriska tankar om att vara hypokondrisk! Lycka till med min ”Medicinsk grundkurs” :\ ) så är det dessutom ännu svårare att få korrekt hjälp.

Här följer några länkar om självdestruktivitet och självskadebeteende.

Ev fyller jag på efter hand. Att hjälpa människor som på ett eller annat sätt är psykiskt sköra är en utav de saker som jag brinner mest för! Brottsoffer eller inte. En dag ska lyckas som föreläsare och på ett eller annat sätt lyckas hjälpa människor i liknande sits som min. Hur jag sedan ska ta mig dit är en annan historia. Se kommande inlägg om Sthlms Tjejjour.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvskadebeteende

http://sofiasdagbok.blogspot.com/2007/04/sjlvskadebeteende-och-frdomar.html

(Sofia Åkerman's blogg. Sofia har skrivit "Zebraflickan")

http://www.ktl.fi/portal/svenska/avdelningar/mao/forskning/mental_halsa/epidemiologi_och_genetik/affektiva_storningar/sjalvdestruktivt_beteende/

Nu måste jag sova, borde sovit sedan ett par timmar tillbaka, men behövde verkligen få ur mig allt. Ändå inte klar, as usual.

Imorgon ska jag träffa Freddie iaf, då kanske jag får ur mig lite mera tankar och känslor. Vi ska försöka skriva ner allt som jag vill ha hjälp med och behöver ta tag i. Hoppas att det lyckas. Till och med det, tanken på att skriva ner allt, ger mig ångest. Usch, jag vill inte!

Och på tal om inget så saknar jag Rasmus, han har varit jättesnäll de senaste dagarna. Om än bara över sms, men utan hans pepptalk skulle det ha känts ändå jobbigare.

Saknar självklart Andreas och Christoffer också. Och en massa flera <3

Hur ska jag hinna med att skriva om allt som händer?

Och hur många gånger har jag inte sagt det till mig själv och andra?!

Det är skolan, de klassiska minnena, Sthlms Tjejour och säkert en massa till.

Jag måste verkligen skaffa en diktafon. Jane, vi får ta och leta ihop fast på eget håll. Om du förstår hur jag menar? Förstår det knappt själv. Kaos, kaos, kaos. Mitt nya favoritord!

Vi måste förövrigt prata mer om allt som vi pratade om innan (också Jane).

Jag bröt nästan ihop på stan idag. Pratade med Freddie i telefonen om hur mycket det är av allt nu. Snart går jag nog in i väggen. Känns som en tidsfråga innan jag blir inlagd. Jag vill inte! Men nu blev det bara för mycket. Får inte flytta till Unga vuxna i Älvsjö (där alla andra är, Andreas bl.a) innan mötet på Soc, stess med att inte kunna plugga på egen hand, hur jag ska få mer pengar, om jag kan klara av ett jobb, boende. En massa skit som ockuperar min hjärna. Eller snarare en massa ångest. Inget utav det är väl skit. Känns inte lättar med alla som ”hälsa henne det”, ”säg att jag tycker..”, ”kan hon förklara det själv” och jag vet inte allt. Det är bara för mycket.

Och fan vad jag tjatar om hur jobbigt jag har det. Jag skäms. Vill inte tjata om det, men om jag håller det för mig själv så blir det bara jobbigare. Och ändå finns det så mycket som jag aldrig hinner med att få ur mig. Eller tillåter mig att prata om. Jag borde verkligen använda min ”dagbok” mera. Och hoppas att jag får komma till dbt:n, mellanvården och aktivcentrum snart. Aktivcentrum är nästa onsdag som tur var.

Tänkte faktisk att jag skulle skriva dig ett brev (text Thåström).

Det funkar att skriva brev, till någon, som man aldrig skickar. Man får ur sig allt på ett annat sätt då än att bara skriva om det för sig själv, även om det med funkar. ”Kära dagbok” kan gå bra, då känns det som att man skriver till någon. Ändå bättre om dagboken får ett namn ”Kära Tracy. Idag hände...”. Kan väl jämföras lite bisarrt med en killes kuk. ”Jag ska rasta Dallas” kanske känns bättre än ”Eum, jag måste gå.. ska ta en runk..”. Men vilken usel jämförelse! Jag skyller lite på boken som jag läser nu ”Våldtäkt och romantik”, där stod det en del om varför killar (gäller nog inte alla) hellre säger ”den” eller ger ett namn. Heh, jag och en vän (är vi fortfarande vänner?) bestämde oss för att göra revolt och ge våra bröst namn. Så nu har mina bröst ett varsitt namn; Hagbard (efter en felsägelse på min kusin Hampus namn, att jag sedan kallade honom Holger efter mitt ex's kompis pappas ödla är en annan sak XD)och Sölve. Om någon nu skulle vara intresserad av att veta det XD

Men till skrivandet; jag ska verkligen försöka börja skriva fler noveller. Eller små biografier skulle man väl kunna kalla det. Nummer 1 (förutom att skriva klart uppsatsen) är att skriva om första gången som jag blev utsatt. Så detaljrikt som möjligt. Dels för att det bli bäst om jag nu skulle vilja göra något mera med texten, men mest för att bearbeta. Efter det följer en hel del flera novelltankar. Kanske skulle försöka jobba vidare på den som jag fick i uppgift av Ziggy att skriva. Träffade förresten Ziggy i söndags. Vi ses allt för sällan, jag vill ha mer av det. Som med alla andra. Men Ziggy är en utav dom mest prioriterade, och jag hoppas att det inte låter som att jag prioriterar i min vänskap nu, men det känns viktigare att umgås med dem som kan behöva det lite mera. Det funkar ju inte att åka till Borås hela tiden (ta inte illa upp ni där nere! Kommer snart till Göteborg iaf över en dag).

Borde ta tag i diktandet också. Jag skrev en, kanske två beroende på hur man ser det, tidigare idag. Fick respons av kusin Carro och Emil, men ingen mera :\ Jo Rasmus, men det var lite svårt att förstå om han menade det som en kommentar till dikten eller om det bara var något han sa.

Men mer diktande helt enkelt. Jag saknar det. Lyckas jag med en dikt så känns det väldigt bra. Får jag dessutom bra kritik om den så känns det ändå bättre. Det gäller bara att hitta inspirationen. Inspirationen, lusten och orken rättare sagt. Och tiden. Skulle de sakerna finnas så skulle allt vara lättare! Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska börja med brevskrivandet igen? Har brev sedan 04 som inte är besvarade. Det är mest Helena som jag försöker skriva till lite då och då (väääldigt lite ”då”). Men varje gång jag ger mig in i det på nytt så tar jag vatten över huvudet. Bara kolla min mail .. *jättebaoutasuck fylld med besvikelse över mig själv*

Jag vill, jag vill, jag vill! Det är (som vanligt) så mycket som jag vill hinna göra, önskar att jag kunde och hann, men ja ..*bautasuck igen*

Är det förvirrande att läsa detta eller är det bara jag?

När jag tillslut var på väg hem idag så bestämde jag mig för att ta en annan väg hem. I vanliga fall brukar jag gena över stationen i Alvik när jag går, men utan busskort så gick inte det, smått pank (sparar till Danmark) och har inte råd med att köpa eget busskort eller lägga ut för mycket pengar på sms-biljett. Och eftersom jag inte fixar att åka till Unga vuxna i Sumpan ensam, så kan jag inte hämta nytt där, så ska dem skicka ett på posten kom vi tillslut fram till.

Men ny väg alltså. Testade för att se om det gick att gå längst med vattnet, Tranebergs strand, och det gick utmärkt. Det var riktigt fint även i grått väder. Intill betongens hårda och sargade själar och vattnets isande innandöme; där ska dem aldrig lyckas ta mig. Hittade en plats som kändes som min alldeles egna. Där ska jag krypa ihop för mig själv och bli överkörd av ett flertal ton på hjul. Det ligger precis bredvid Tranebergs bron. Jag tog några bilder på själva bron underifrån, men inte på just det stället. Hann tyvärr inte stanna någon längre stund för att ”utforska” mera, det får bli mitt nästa ”äventyr”.

Jag gillar vattnet, det är magiskt på något sätt. Jag kan sitta i timtal och titta som förhäxad på vågorna. Men det är enklare vid havet. Det ska vara vilda vågor som lever sitt eget liv. Inte en del av en Mälaren mitt i Sthlm, där de enda vågorna (i stort sätt) orsakas av turistbåtar. Men det kan vara fint iaf. Speciellt tidiga mornar när solen precis har gått upp, alldeles stilla och tyst. När det bara är jag ute inom synhåll, då lever jag extra mycket. En dos av lycka som är svår att nå utspädd av hundskall, cyklar och barnskrik. Eller för den delen berusade män och tonåringar med.

Jag vill verkligen inte att det ska bli höst och kallt. Visst kan det vara fina färger, men det tar mitt badande ifrån mig. Nakna midnatts dopp är något utav det mest levande som finns. Påklädda också givetvis. Men på natten är det så gott som öde nere i mitt levande paradis. Ingen oro över att bli sedd ;”fan vad ful jag är just nu”. Jag vill INTE att det ska bli kallt och massa ångest. Mörkret påverkar mitt mående, det vet jag. Att inte kunna leva längre gör mig väldigt ledsen. Har seriösa tankar på att åka utomlands, till det levande vattnet. Släppa allt och alla för ett tag och bara dra iväg. Ledsamt att behöva vara ensam, men vem skulle jag kunna få med mig? Att vara ensam kanske är vad jag behöver. Även om det skulle kännas jäkligt svårt. Tror inte att Freddie förstod hur jobbigt det blev för mig när han åkte iväg på sin sista minuten resa bara sådär. Jag som hade pratat om att sticka iväg och han som sa att jag borde komma igång med skolan först. Det kändes inte snällt.

Men jag kan inte åka nu iaf. Kan inte lämna Andreas innan jag är säker på att han är bättre. Kan inte sluta tänka på att han kanske behöver opereras. Och då tänker jag på mammas operation, på att jag inte fick följa med henne (Jag är i den fasen nu att jag vill veta vilka hon träffar, vem är han som följer med henne till sjukan (fast jag erbjöd mig först och hon lovade mig att jag skulle få följa med, är jag dum som trodde att hon ville ha min hjälp?), hur väl känner de varandra och träffas de offentligt första gångerna? Jag känner mig i det skedet som mamma åt min mamma, vill inte att hon träffar män som jag inte vet något om. Inte för att det händer ofta, men ändå).. Men mest tänker jag på vad han sa om operationen, vad som kunde hända :'\

Det händer ofta att jag drömmer mig bort. Både i texter och i verkliga livet. För några år sedan hade jag en period då mamma var väldigt orolig över mig, jag kunde inte skilja på verklighet och fantasi. Sa hon iaf. Det kunde jag, men min fantasivärld var så mycket enklare att leva i. Där var jag alltid huvudpersonen, jag var omtyckt och hade alltid vänner omkring mig. Jag hade en helt ny familj. Ville på något sätt tro att jag hade blivit bortbytt på BB, att mina föräldrar inte var min rikta mamma och pappa. Att min ”Mio min Mio-pappa” skulle komma en dag och allt skulle bli bra. Men sedan fick jag ångest över att jag tänkte så. Berättade ändå för mamma om hur ”mitt liv” var. Min riktiga familj skulle ju självklart få följa med och leva med mig där, men jag minns inte hur. Övergången mellan mitt riktiga liv och det var inte så tydlig, jag var bara där. Jag hade jättemånga syskon, en tvilling (Ibland skriker jag efter henne när jag mår riktigt dåligt, då kan bara hon rädda mig och göra allt bra. Ibland ropar jag efter Tim och är övertygad om att han finns där och vakar över mig hela tiden, jag kan sträcka ut handen för att röra vid honom. . Jisses, jag är galen va? Jag är galen på riktigt! Hjälp!), en himla massa djur och en gigantisk Herrgård med egen flygel. Ibland flyger jag iväg till den världen nu med, men den ser inte ut på samma sätt längre. Nu vill jag ha det onödigt stora och lyxiga så att jag kan låta min vänner bo där om dem vill. Att allt måste ha med pengar att göra. Jag vill kunna ge Christoffer en egen lägenhet (om det så måste vara i England för att han ska trivas) efter allt han har gett mig bara genom att finnas där. Jag vill verkligen det. Om du ser detta C, jag har frågat moster hur länge till hon ska ha sin lägenhet uthyrd, om du kanske kunde få hyra den, men hon visste inte det.

Jag och Anna pratade om hur vi ville bo förut. Får jag fantisera så skulle jag vilja ha en stor lägenhet inne i stan, en liten stuga i fjällen, Herrgården, en segelbåt, ett litet hus i skärgården (ett gulligt litet ett, det måste inte finnas rinnande vatten eller el, bara det finns brunn och öppen spis) med sjöutsikt, tomt och egna klippor och en tänkarsten och ett hus i Spanien eller något liknande. Om man får fantisera vilt alltså. Pooler, bastu, gigantiska garderober och tjänstefolk. Djuren ska vi inte tala om. Intill herrgården ska det finnas ett stall, så det kanske skulle kallas för en ranch istället. Men det jag vill ha mest som ändå skulle kunna vara realistiskt, det är huset i skärgården. Det måste inte alls vara stort och snyggt, det kan vara precis så som jag skrev ovan, det måste inte vara en populär och stor ö, det måste inte gå att köra dit ut med bil (men det skulle underlätta) och om jag ska bo året om så får det gärna finnas vatten inne iaf. Men huvudsaken är tänkarstenen och att kunna bada någorlunda ostört, inte allt för långt bort. Eller ett liknande hus fast på landet. En liten stuga eller ett vanligt hus, bara det finns plats för djur.

Usch, nu kommer jättemånga tänka att fan vad bortskämd hon är, men så är det inte. Inte egentligen. Ett eget ställe med plats för mig och djur är vad jag begär. Ett ställe där det funkar att leva, med värme, vatten, el mm.

Jag är fortfarande inte klar med det som jag tänkte att inlägget delvis skulle handla om. Får bli ytterligare ett eller flera. Ber återigen om ursäkt för ni som måste traggla er igenom detta. Om ni inte är väldigt förtjusta i att följa mig i min tankeverksamhet vill säga :)

Bilden är ifrån min Sargade betong plats.

Har ett par (ett klart och ett halvklart, lägger upp det när det är färdigt) tidigare inlägg som jag inte har hunnit lägga upp än. Läggar upp dem på rätt datum för att det inte ska bli allt för mycket krångel.

Det är kaos i hjärnkontoret, håll till godo. 

Frida ringde mig idag för att fråga hur jag mådde ^^ Hon har ringt tidigare med, men då har jag missat samtalen. Vi har bara ”känt” varandra i ca 3 dagar. Ibland ”klickar” man med folk direkt. Ska försöka hälsa på henne när vi åker ner till Göteborg och Liseberg innan vår weekend i Danmark. Men vi får se hur det blir.

Skulle ha behövt pratat med henne igår när jag satt på centralen och tankarna skenade iväg. Delar av mig fick en extrem lust av att gå rätt ut framför tågen, men det blev inte av. Som tur var. Vill man dö? Jag vill nog helst bara ha en förbannat lång paus från allt. Och komma tillbaka när allt är bra igen. Slippa vara sjuk och gömma mig bakom ett psykiskt sjukdomsskal hela tiden. Men det är lätt att skapa ett önsketänkande, det är en annan sak vad som egentligen händer. Det kanske inte är så skitdåligt egentligen, men för mig är det kaos och ett rent helvete ändå!

Och igår när jag satt där så var det verkligen BAJS!

Fick inte tag på Andreas och befann mig som i trans eller någon form nästintill psykos, kändes det som. Och jag vet inte riktigt vad. Det var bara kaos. Kaos som det mesta har varit den senaste tiden! Jag lyckas inte få ut mina tankar på papper så att det går att förstå, det blir bara ett enda.. ja, kaos helt enkelt! Det är så mycket som jag skulle behöva få ur mig, bara det har jag säkert sagt/skrivit ett flertal gånger, men jag får aldrig tid eller ork till det. Jag vet att jag mår bättre av att skriva av mig. Har inte knappt skrivit något i ”dagboken” på hela sommaren, förutom 3 A5 sidor idag och 2 st härom kvällen. Det lilla jag har skrivit har jag skrivit på bloggen. Om man inte räknar med några få noveller i början av sommaren och några enstaka texter till svenskan.

Som tur var ringde Andreas upp när det kändes som värst!

Andreas. Det är jobbigt att han mår så dåligt nu. Jag vill verkligen inte det! Han ska må bra. Han är värld så mycket bättre än att må som han gör! Att jag mår dåligt, okej, det kan jag ta, men att han mår dåligt.. det tar knäcken på mig!
Försöker finnas där för honom så gått jag kan, men det är svårt när man inte är på samma ställe hela tiden. Svårt att klara det på egen hand. Men att hålla i honom för att han inte ska få möjlighet till att kunna kasta sig framför passerande bilar, det är svårt in i helvete svårt! Även för den starkaste. Och jag är så svag nu. Försöker vara stark, men det är svårt. Det är så jävla svårt! Att bli lämnad ensam på msn för att han ska iväg och ”vara” självdestruktiv, det gjorde mig så jävla förbannad! Förra torsdagen, eller kanske onsdagen, var första gången som jag blev riktigt förbannad på honom. Första gången som han fick mig gråta. Han är min ända killkompis som aldrig tidigare har fått mig till att gråta. Det kändes så hemskt att få höra de orden från en vän. Vet inte hur jag ska kunna förklara det på rätt sätt, men det var bara hemskt, olidligt! Jag vet att jag har flera vänner som mår väldigt dåligt och som många gånger har varit nära till att göra ett abrupt avslut på allt lidande, men har aldrig tidigare varit med om att få höra det så "ansikte mot ansikte". Usch, börjar nästan gråta bara vid tanken på det.

I måndags när han var här så frågade han plötsligt efter en kniv. Vi hade haft jätte "mysigt". Lyssnat på musik, kramats och allt verkade bra. Sedan sa han så rätt ut. Jag bröt ihop totalt! Det var tur att jag inte hade något vasst nära till hands, annars hade jag nog försökt skära halsen av mig igen (ja, jag skar mig i halsen när jag tappade kontrollen över mig själv). Glad att han var där och kunde lugna mig, och att det bara var en bailey's flaska jag kom över. Tydligen säger han vissa saker rakt ut ibland utan att tänka sig för. Men så gör jag med när jag mår uselt. Det löste sig iaf, men det kändes då inte lätt. 

Hur fan ska man kunna klara av en sådan stor sak som självmordsbenägna vänner utan att gå sönder totalt? Herregud, hur många finns det inte som jag har lyckats krossa på det sättet, jag skäms! Förlåt, fan förlåt!

Men aldrig att jag låter någon jag älskar så pass mycket dö innan mig! 

Jag hoppas att jag inte har sagt för mycket nu bara :\ Behöver bara få ur mig en massa. Om jag sårar någon på köpet så ber jag om ursäkt!

Jag sitter i en lektionssal på ITG (IT Gymnasiet). Tillsammans med Emil. Åkte ut igår för att jag inte fixade att vara ensam hemma. Det är så himla mycket nu. Jag orkar inte. Kommer antagligen att bryta ihop när som helst. Tyckte det var bättre att följa med till skolan då, istället för att ligga ensam hemma i sängen hos honom tillsammans med min ångest och extrema vilja över att vilja skada mig (lyckades stå emot en enorm lust av att köpa nya rakblad (kalla mig emo >_<'), men börjar smått undra om det verkligen var så starkt gjort).

Men så fort bussen började närma sig ”slutdestinationen” så började jag ångra mig och få en rejäl ångest. Bara att behöva gå med en namnlapp (Charlotte Besök) på bröstet ger mig en obehaglig känsla av ångest.

Jättebra att man kommer in sist i klassrummet då oxå -.-' Det la sig en del efter första lektionen iaf. Historia, det var lite intressant. Såg någon film om en gladiator som hade funnits i verkliga livet. Dock höll jag på att somna och få sockerfall, men gick bra. Åt en macka och en yoghurt (det är rätt mycket med tanke på mina matvanor under den senaste tiden, onyttigt eller nästan inget alls (över ett dygn eller mer)) under rasten och kom självklart försent till nästa lektion med!

Gud vad det känns ovanligt att inte få äta inne i en lektionssal, jag har ju alltid haft tillstånd till att göra det med tanke på diabetesen, på tal om ingenting alltså.

Denna lärare skulle självklart stanna upp oss mitt i klassrummet och fråga om jag var besök (Men va fan, gissa tre gånger!). Ytterligare en överdos av ångest!

Konstigt nog så gillade jag den lektionen med. Samhällskunskap. Definitivt inte mitt starkaste ämne. Jag behövde ju inte delta, men det var nästan svårt att låta bli. Försökte ”sporra” Emil till att vara lite mer deltagande. Försökte t.ex vara med och diskutera när det var sådana uppgifter.

Det var en intressant lektion, hade väl visserligen kunnat vara bättre, men fick anstränga mig lite smått för att inte haspla ur mig saker jag med ^^'

En kille (Gustav, han som petade Emil i naveln XD) berättade en rätt så intressant nyhet om en kille som hade begravt sin far, trodde dom, 5 år tidigare och hade nu sett honom på TV, vid liv. Det är ju kanske inte vad man förväntar sig.

Det var en kille som var ett rejält pulver! Klantigare kille får man nog leta efter. ”Jag tror att vissa åsikter är medfödda. Asså, typ min mamma vill att jag ska klippa mig, men jag vill ju ha långt hår.. å de måste ju typ va medfött”. Hallå, vilken planet bor du på? Maccun, en utav dom som Emil umgås med i skolan, sa att det är väl snarare instinkter isf, inte åsikter. Det lät ju iaf bättre. När det gäller åsikter så vet jag inte om jag kan hålla med om att dom kan vara medfödda, men jag vet inte riktigt. Uppfostrad till att exempelvis anse att homosexualitet är fel, det kan jag ju förstå, även om jag är emot att det skulle vara fel (!), men att födas med att vilja ha långt hår, det tar jag nog inte så seriöst på. En åsikt är väl en sak och vilja en annan, eller? Han verkade iaf klantig. Man kunde ju tro att han hade lite otur just då, men tydligen var han så hela tiden. Men han bör ses för att kunna förstå vad jag menar!

Under hela den timman hade jag ont i magen av någon anledning, men det hade jag ju självklart glömt lagom till lunch. Måste ha tänkt på en elefant när jag la upp mat (även om jag ibland ser mig som än >_<'), för det blev så förbannat mycket. Fick tvinga i mig delar av maten. Känns inte bra att behöva slänga allt när man har blivit bjuden. Återigen påminns jag om hur rädd jag är för gymnasieskolor, högstadium med för den delen. Får tillbaka en massa minnen som jag under flera års tid har försökt glömma eller iaf tona ner så mycket det går. En skolmatsal är jävligt ångestframkallande! Mycket folk, mycket liv och jag vet inte allt.

Annars är det en helt okej skola, det finns en hel del folk som jag gärna skulle kunna tänka mig att vara vänner med på riktigt oxå, inte bara som ”Sama's/Cor-ai's tjej”. Skulle vilja ha en egen roll så att säga. På det sättet skulle det nästan vara enklare om folk tittade och viskade bakom ryggen, då skulle jag ha en anledning till all ångest, men nu har jag inte det :\ Det bara känns jobbigt iaf.

Vi träffade på Peci (Ludvig) ett par gånger, det var lite kul. Han är nog den som jag mest av allt skulle vilja vara vän med utanför ”Emils skola” mm. Minns våran gemensamma Dia Psalma spelning. Jag, Emil och han. Hade ingen aning om vem han var då, men eftersom jag tänkte ta med mig Anna (som givetvis inte bangade i sista minuten) på spelningen så gjorde det inget om Emil tog med sig honom. Ångrar idag att jag inte försökte prata lite mer (eller något alls!) med honom då. Minns våra ”mail” oxå. Synd att han slutade svara, hade verkligen kunnat se en vän i honom!

Minns tillbaka på Prillan's fest oxå. När jag träffade Sandra och Frida, och Prillan då (m.fl), för första gången på riktigt. Även om kvällen urartade sig i en jävla massa ångest och kaos för min del, så saknar jag det. Jag var en riktig tonåring/ungdom! Drickandes, pratandes och allt som hör till. Första gången ute på en klubb. Jag saknar det verkligen! (Återigen alla dessa minnen som jag aldrig lyckas få ur mig... fan)

Minns vår (jag, Emil, Prillan och efter ett tag hennes kille) första riktiga kväll ute på krogen oxå. Inte så jättetydligt, men det är ändå ett minne. Eurovision song contest 08. Fick ringa Lurifix för att ta reda på O'Learys öppettider :p

Och Birdie. Självklart Birdie! Mitt första LAN någonsin. Ytterligare en chans till att umgås lite tillsammans med Emils vänner. Jag kallar dom hans vänner iaf, om sedan han gör det vet jag inte. Nu när jag ska minnas minnena så går det självklart inget bra -.-' Det jag minns tydligast är Tomas. Lyckades få nästan en riktig vän! Om än lite speciell ^^' Han som skulle spela Lasse Lindh låtar på gitarren minns jag oxå, men kommer inte ihåg vad han hette eller hur han såg ut, bara att han skulle spela och att det inte blev av. Jo, det var ett litet rave oxå, om man nu kan kalla det för rave. Jag och Emil började bråka när jag höll på att langa ut sömntabletter oxå ;__; Mitt fel inser jag nu, tabletter ger man inte ut på det sättet, men just då var jag bara glad över att kunna hjälpa :\

Och nu inser jag att detta har jag antagligen redan skrivit om.

Fatta att det är kaos i mitt huvud när mina tankar och minnen dansar någon hyper cha-cha på det sättet!

Usch och blä.

Har kommit fram till att jag nog gör smartast i att dela upp alla mina kaostankar i olika inlägg. Stackars satar som ger sig in på att läsa detta, jag ber om ursäkt!

Har fått veta att jag, om allt går som det ska, skall få en kusin i Mars <3

Grattis moster med pojkvän :) Jag skall göra allt jag kan för att den lilla krabaten ska må så bra som möjligt!

En utav de bästa nyheterna på mycket länge, ska försöka hålla fast vid denna.

Men Andreas,

jag släpper dig aldrig oavsätt vad!