http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=797063

Länken till artikeln om "mig" i DN.

Minns inte om jag har lagt upp den tidigare. Sitter ju inte direkt här 24/7 :\

Och Du står mitt i det hela tiden och försöker överleva utan att få andra att må dåligt.

Jag klarar det inte vet jag. Lyckas alltid såra en eller flera och på köpet blir väldigt sårad själv. Ingen dans på rosor sannerligen. Taggarna möjligtvis.

Jag har ca 500 mail att gå igenom. Kanske finns det en liten Molgan någonstanns i massan.

Måste försöka börja skriva mera. Dagbok, noveller, dikter. Det mesta som går att skriva. Måste ta tag i det om jag ska lyckas släppa en eller flera böcker. Om jag ska lyckas som föreläsare med.

Om jag nu lyckas med det. Hoppas det. Jag har folk som tror mig, men få som kan stötta mig hela vägen fram.

Hur vågar man ärlig förklara precis hur man mår och känner utan att få halva släkten eller vänskapen som en flock arga bin efter sig?!

East 17 hade tidigare en hit med låten House of Love.

Skulle vilja säga att den handlar om mig. Ta till er texten och tänk till innan jag går sönder.

För fan, jag är ett monster, jag får gnälla! 

Would you die tonight for love?

Jag står någon annan stanns just nu.

Vet inte var, sedan när eller hur länge till. 

Känner mig inte välkommen i denna värld. 

Vet inte vad jag vågar skriva för att inte få en massa skit.

Eller om det faktisk är skiten jag vill ha.

Hellre skit än inget alls.

I'm the invisible man (accept i've got boobs)!

Jag dricker, jag skär och jag vet inte vad, okej!

Är inte tillräckligt stark för att kämpa på egen hand, dag som natt. 

Och den peron som jag trodde skulle hjälpa mig att visa vägen och dra mig framåt verkar ha övergivit mig.

Excuse me... Cause this is Thriller! 

Jag har inte bloggat på väldigt länge.

Jag har allt och inget att säga. Har hänt en hel del, men inget som jag orkar med nu. Det akuta skriver jag i "dagboken".

Påväg tillbaka ner i mörkret nu. Den pissiga avgrunden.

Jag orkar inte mycket och det jag orkar lägger jag inte ner vid en dator.

Jag lyssnar på gamla Noice låtar. Kärlek <3 Jag har kollat upp deras spelningar och ska tamefan på MINST EV AV DOM! Jag älskar deras musik och avundas som fan för att jag inte var ung då dom var som störst ;__;

Likaså gyllene tider. Men inte alls lika mycket.

Har lyssnat på en hel del "morfarsmusik" oxå.

Typ Lasse Berghagen, Cornelis Vreesvijk, Lill Babs, Anne-Lie Rydé med flera. Så nu vill jag göra en sommarskiva med gamla svängiga låtar ^^ Fasen vad jag kommer bli mobbad för det :p Men jag gillar fan vissa gamla låtar. Och det gör morfar med, så därför ska jag prata med honom om det ^^,

Kommer ett annat inlägg om studentfirandet när jag har tid.

Noice <3 

Och smått pissed off.

Hade precis skrivit ett inlägg som var klart för att publiceras. Om man nu kan kalla ett blogginlägg publicerbart.

Iallafall. Det har varit så mycket att göra dom här senaste dagarna att när jag har en ledig stund över så känns allt jättetrist. Nästan jobbigt.

Idag drog Smaka på Stockholm igång i Kungsan. Jag vill dit. Men det känns sorgligt att behöva åka in själv. Ingen annan kan. Just ikväll är alla upptagna. Jobb eller studentfester. Känner lite självömkan eller vad det nu heter; känner mig otroligt ensam.

Studenten ja.

En himla massa olika fester och bjudningar. Kan inte låta bli att tänka att jag har blivit bjuden på så få. Visserligen är morgondagen proppfull. Jossan på förmiddagen i Liljeholmen. Kusin i Tjällmo, Östergötland. Caroline på kvällen tillbaka i Sthlm. Det kommer bli satans fullt och ont om tid. Men kul.

Men förutom dessa tre; nog känner jag väl fler 89:or i Sthlm? Eller gör jag inte det?

Jag ringde till Anette som var på bjudning hemma hos Shadi. Jag blev lite småledsen över att jag inte blev bjuden själv. Hon var ju faktiskt på min fest. Men det är inget att deppa över.

Men jag skulle inte säga nej till fler fester. Utan att behöva fixa dom själv :p

Igår träffade jag som sagt Anna bengtsson. Jag trodde inte att hon skulle dyka upp eterom hon inte svarade varken på sms eller när jag ringde.

Men hon kom. Ca en halvtimme försent, men iallafall. Visade sig att hon hade åkt ifrån mobilen hemma.

Vi hade det trevligt. Gick till Röda korsets café vid mariatorget och fikade. Pratade en himla massa. Om allt. Böcker och gamla lärare. Vietnam och resor. Volontärarbete. Det klassiska samtalsämnet; killar.

Anna är en sån person som jag skulle kunna tänka mig åka hem till mitt i natten när jag befinner mig i en kris. Eller jätteångest. Eller bara vill snacka.

Jag hoppas att vi kan hålla kontakten tätare nu.

Jag har alltid uppskattat våra samtal och mail.

Vore det inte för henne så skulle jag nog aldrig ha kommit såhär pass långt i bearbetningen med första våldtäkten. Det var Anna jag gick till först och frågade om råd. Jag är henne evigt tacksam. Hon är en bästa vän, helt klart. Inte min, inte än iallafall, men kanske kan komma att bli.

På kvällen åkte jag in till Freddie. Vi pratade en hel del. Jag tycker om att prata med folk som är duktiga på att lyssna. Och som kan föra tillbaka ett bra samtal utan att det blir för mycket eller för lite.

Stefan kom in tillsammans med deras gemensamma vän. Så nu har jag träffat honom också. Han verkade snäll :)

Jag ska ju jobba med honom i sommar på Ung 08, så det kan ju vara bra om jag vet vem han är. Han berömde mig för föreläsningen inför polisstudenterna.

Jag skulle vilja skiva en hel massa om vad vi pratade om, jag och Freddie.

Men jag tror att jag ska behålla det för mig själv.

Eventuellt skaffa en privat dagbok att skriva i bara för min egen skull. Om jag nu skulle orka med det. Jag får ont av att skriva förhand en längre stund. Typiskt att jag ska hålla så hårt i pennan.

Jag åkte hem närmare tolv. Otroligt befriande att kunna bestämma tiden helt själv på när jag ska komma och gå. Speciellt nu på kvällarna. Då kan ingen egentligen hindra mig.

Det jobbiga var att tunnelbanan nästan hade slutat gå. Fick sitta och vänta i tjugo minuter. Hemma straxt innan ett. 

Boken jag läser nu är helt magisk. Om man nu kan kalla det så. Syskonkärlek av Katarina von Bredow. Jag sugs in i den som rymdskepp i svarta hål. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när den är slut.

Tusan vad man ska få skit för att man skickar bilder.

Jag skickade en bild på piercingen till Fredrik. Men det var visst väldigt fel. Herregud, har jag bara inbillat mig att det var någon speciellt över den killen?

Äntligen någon som kunde vara vän trots att han har tjej. Förihelvete förlåt då. Det är mitt fel precis som vanligt förstås.

Dra något gamalt över huvudet och försvinna ifrån ytan ett tag.

Så jävla skönt det skulle vara. När man bara ställer till med problem oavsett vad man gör.

Eller?