Jag har varken ork, tid eller vidare lust till att gå igenom de senaste dagarna just nu, tänkte kila iväg till en Ceasarsallad innan jag och mamma ska in och se Rickard Wolff.

Men jag tänkte bara berätta att jag just ringde upp han Christian eller Christer eller vad han nu hette (jag kan inte läsa hans handstil så vidare bra). Var lite rädd att det bara var något jag hade inbillat mig, att numret inte skulle existera eller så, men det var på riktigt.

Han skulle ge mitt nummer vidare till någon Johan, han som håller i teatergruppen, som i sin tur skulle ringa upp mig. 

Det var ju på det viset att när jag och Salomon satt på Torget igår så började våra bordsgrannar att prata lite granna med oss.
Tydligen verkade de ha något problem med något, den ena hade blivit dumpad och allt vad det var. Men vi skålade och pratade lite allmänt skit och det var riktigt trevligt.

Han som satt bredvid mig, som inte var han i telefonen, han knackade mig på axeln när Salomon var iväg och sa åt mig att kolla på ansiktsuttrycket som Christian (vi kan kalla honom så, det var vad det lät som när han svarade i luren) skulle få av deras "stänkare". Han sa något om att det var starkt, varpå Christian grinade rätt illa och tryckte på tinningarna. Den andra killen (min smak, helt klart!) tittade lite på mig. Samboca och Tequila, blandat med en jävla massa Tabasco, sa han till mig. Herrejävlar! Fy faen vad det måste kännas. Rena misshandeln rakt mot strupen. Det var nära att jag sa det, men lät bli.

I alla fall, vi pratade lite till och från om både det ena och det andra. Bland annat om Magnolia. Vilken film alltså! Blev påverkad något så grymt. Jag pratade för mig själv, givk omkring i lägenheten och grät, skickade en del konstiga sms också.

Christian gillade Magnolia, men det gjorde inte den andra. Då sa han Christian, något som jag inte vet var en pik åt den andra eller inte, att han och jag hade mycket mer liknande filmsmak.

De började prata om någon dikt i Fyra bröllop och en begravning, att den var bra och att de alltid grät när de såg filmen. De pratade om vem författaren är och tittade frågande på mig. Jag svarade med Lucy Sullivan (nu i efterhand såg jag ju självklart att så var inte fallet, Doh!) men att jag inte var säker. Jag fick beröm över att jag kunde det (vilket jag inte kunde, igen) och att jag var så bra på att lyssna och höra i allt väsen. 
De skulle vidare på en fest och undrade om inte Salomon ville med och reda upp deras problem dit de inte var inbjudna, mest på skämt, men det var ändå ett roligt förslag; "Vi betalar taxi".
Innan de skulle gå frågade Christian mig om jag tyckte om att spela teater, jag svarade att jo, det gör jag, men att jag knappt har spelat något alls. Han sa något till den andra om att jag borde passa bra in "med Johan", varpå den andra höll med.

"Du verkar kunna det där med att agera, du är bra på det. Vill du spela teater och sätta upp en pjäs?". WOW! Jag har alltid velat spela teater, men aldrig riktigt vågat på egen hand, men så sent som igår morse tittade jag på olika kurser. Bara helt otroligt, så jävla bra!
Jag fick hans namn och nummer på baksidan av ett kvitto, en "önskan" om att ha en fortsatt trevlig kväll och att jag skulle höra av mig, och en vänlig klapp på axeln.

Så fort de hade gått exploderade jag i glädje, vilket en del personer fick erfara :p, och har sedan dess gått ikring med teater i alla tankar. Att vara eller icke vara teaterspöke. Att vara, definitivt!

SÅ OTROLIGT JÄVLA GRYMT! :D
Han såg mig och han gillade det, wihoo!

Och jag vågade ringa! Det här kommer definitivt bli en stor grej, jag bara känner det.

Utöver det så får jag åka till Jönköping. JAG FÅR! För bra för att vara sant, ändå är det sant. Det finns ett par stycken som vet hur mycket jag skriker över det med, heh.

Men nu måste jag iväg, jag är sen, jag är sen. 

 Jag har pastavattnet och pastan på spisen nu, men en par rader hinner jag nog med att skriva innan det kokar över.

Jag var som tidigare nämnt med mamma idag. (Mamma som förresten fick min bloggadress idag, så nu kan hon följa mig på avstånd också. En får tänka sig för lite vad som skrivs; jag är inte vidare pigg på att dra igång ytterligare en almost polisrazzia.) Vi stack till Vällingby och införskaffade ett par riktiga walking-skor till mig; verkligen inte jag. Men efter  en översenskommelse är det sagt att jag kommer att få tusen blänkande silvermynt för varje kilo jag tappar. Mor min vet med sig hur svårt jag har för att komma igång med något när jag helt och hållet saknar motivation och kraft för det, men med en sådana kosing som "belöning" är jag inte den som är den och säger nej. Tro nu inte att det var mitt förslag, för det var det inte. Med nya pjuk inhandlade är alltså utmaningen igång på allvar.

Tänkte även försöka knåpa ihop ett par egna hantlar, man tager vad man haver.

Men med tanke på hur mina matvanor har varit under den här sommaren så har jag nog redan tappat ett par kilo. Men det är bara trevligt, jag känner mig faktiskt redan piggare och nästan lite friskare. Jag har inte tagit siesta på månader nästan. Förut såg mitt dygn ut som så att upp vid en 10.00 cirkus. Iväg till lokalen, hemma vid en 14-15. Sova. Upp igen någon gång mellan 17-20. Försöka greja mat och allt efter behag, sängdags kring 00-01. Helgerna minns jag inte annat av en att dem spenderades tillsammans med Emil.
Nu är det väl upp kring 11.00 om jag har grejer på schemat, annar när jag vaknar, vilket kan bli när som helst, och i säng allt mellan vanligen 01-05, vanligast blir nog 03. Vid 02 kan jag ibland få ett ryck av att fixa i ordning värsta brakmiddagen med grillat. vanligast blir en yoghurt eller lite fil under en hel dag, så länge ingen annan ser till att jag får i mig ordentlig mat. Sovtiderna och matvanorna ser förstås mer rimliga ut när jag är på besök hemma eller hälsar på släkten.

Nu kom jag ifrån det där med dagen med mamma, typiskt.
När jag hade fått mina skor (jag började faktiskt själva turen med att äta, så det så) så var det någon knatte till mammas jobbarkompis som också skulle ha ett par. Jag vet inte riktigt varför det blev våran sak att fixa, men det hade något med saknaden av bil att göra tror jag. Ett par gräsliga DIF-dojjor skulle knatten ha. Ändå mer förvånande var att kassörskan sken upp som en sol när hon såg dem, tydligen köper alla bara AIK-varianten. De hade självklart ingen ryggsäck till mig heller, jäkla typiskt! För en ryggsäck är en bra start när man ska försöka komma igång med studerandet igen. Min gamla är fin, men den börjar sjunga på sista värsen. Och eftersom alla som känner mig någolunda har koll på att min ryggsäck eller väska eller vad det nu är jag har brukar väga ett par kilo, så kan det vara en bra idé att införska en hel. Vad jag saknar Markus kommentarer och min varje gång han vägde min ryggsäck i lokalen. Om det inte vore för att det gick så galet till, då skulle jag nästan gå tillbaka och dumpa över tyngden på honom bara för att.

Efter det kollar vi efter ett par korta jeans till mig, men då höstkollektionen redan har kommit en bit på vägen så blev det inga nya pärlor till mig.

Vi gick den typiskt tjejiga vägen istället och fixade en ny bh. En vit sådan, riktigt snygg. Och med något gelégojs inuti. Jag gjorde tydligt klart för hon som hjälpte mig att jag INTE vill ha en ny bh där bygeln efter några månader plöstligt går av och försöker sprätta upp mig. Det hade hon aldrig hört talas om. Men då var det tydligen så att det är handtvätt på ALLA Twilfit's bh:ar (Twilfit! Det kan förklara varför Kappahl  i Köping inte har min vanliga sort.), något som jag inte var medveten om. Men man måste för tusan kunna använda en vanlig tvättmaskin att tvätta i utan att Edward Sissorhands  i bygelformat försöker hugga dig mellan revbenen!  Jag hoppas verkligen att denna variant är snällare. Jag får stå ut med handtvätt och skavsår på fingrarna.

Vi åkte hem i värsta regnskuren och åskvädret, det var riktigt förtjusande. Åtråvärt näst intill. Jag hade helst velat hoppa ur mitt i gatan och hoppa i vattenpölarna och smekas av regndropparna, men det fick vara. Tydligen skrämde åskan och blixten mamma en del, och sen var hon inte så pigg på att bli blöt.
Vi åkte hem till mig och diskade och grejade. Eller mamma diskade och grejade, jag pratade av mig om allt mellan himmel och helvete istället, och så kilade jag ner till affären och köpte vitvinsvinäger  hade till den där röran som Maggis hade, den som skulle dra till sig alla flugor, men som inte verkar locka mina små bananflugor något så värst mycket.

 Sen läste hon mitt senaste blogginlägg, jag visade den andra bloggen och vi pratade om hur lika varandra vi är.

Vi pratade lite om Iced Earth-spelningen, om Ledin-splningen som vi missade och att vi ska försöka börja göra mer grejer tillsammans, som att gå på teater. När vi var på Donken tidigare så pratade vi lite om Robban. Siba-Robban ska börja plugga till socionom på Ersta-Sköndals högskola. Det är ju där Fontänhuset ligger. Där Ann gick, dit jag vill och där jag hade mitt övergångsarbete i i alla fall några veckor. Vi ska höra om han eventuellt vill bli min ledsagare, han är en trevlig prick som jag tyckte bra om redan tidigare. Det blir väl kanske lite svårt med den där polisen som Ann hade hittat då, men det löser sig på något sätt. Det vore ju kanon om Robban vill, vi verkar ju bevisligen ha liknande mål. Plus att jag kanske kan få en resekompis till Fontänhuset. 

Och jag har tillslut fått gitarrhelvetet förresten. Äntligen!

Observera att det står gitarrhelvetet och inte karlhelvetet.

 När mamma skulle ge sig av fick jag en himla lust till att hyra lite film. Med Star Wars i tankarna skjutsade hon ner mig till filmbutiken.

Vilken jäkla kass butik! >.<

Första prion på att hyra hade som sagt Star Wars, men de fanns självklart inte inne. Tillsammans med Star Wars var även Gökboet och The Commitments. Inget där heller. Vad i helvete?! Innan mobilfan dog han jag dock beklaga mig över det för Uutela. Men det slutade ju självklart inte där, nej, varför skulle det göra det när det kan bli värre. Inte en enda skymt av Simpson's The Movie, återigen, vad i helvete?! Ingen Bam Stoker's Dracula heller. Letade lite bland humor och hittade av någon konstig anledning Shakespear In Love, äntligen en som jag ville ha. Då kom jag på att jag ville ha, En midsommarnattsdröm. Fanns inte, of course. Hittade någon vid namn Magnolia som jag aldrig tidigare har sett, så jag tänkte att va fan, jag chansar. Kom på att Daniel hade nämnt Chocolate. Fanns inte. Som tur var så hade de Monster, den enda utav dem som jag frågade om som faktiskt fanns. Men med sju dagars lånetid kändes tre filmer lite mesigt. så det blev två till. En drama vid namn Possession, handlar om två litteraturforskare som blir förälskade i varandra (Aaron Eckhart och Gwyneth Paltrow, Gwyneth som förresten är med i Shakespear In Love), och Keeping Mum, en komedirulle med Rowan Atkinson. Allt som allt fem filmer, fem Refresher's och tjugo stycken sådana dära tefat med surt pulver inuti.

Ett litet plus för tefaten, men ett stort minus för att de saknade i stort sett alla de filmer som jag ville ha. Men kör till för att jag är medlem och fick billigare, samt att det är sju dagar i lånetid.

Men nu ska jag kolla film, vet inte vilken, och äta min ljuvliga pastasallad som jag fick gå ifrån för att göra klart.
Några rader blev en hel massa.

Filmtajm!

Spice Girls, jag vet, men håll med om att det är en söt rad.

Jag glömde att skriva ett par rader om mammas födelsedag. Jag hittade tillslut ett förkläde åt henne. Jag visste att det var vad jag ville ge henne, förutom konsertbiljetter som jag inte hade råd med eller lyckades hitta till någon passande konsert, men det var attans så svårt att hitta. Till sist hittade jag ett på Hemtex, som enligt Ziggy var helt gräsligt men som mamma som tur var tyckte mycket om. Ljust säckvävsbrunt (snyggt namn på en färg :p) med gröna och vita, tror jag, prickar på. Till det fick hon ett kort med gula rosor och texten "Hjärtliga gratulationer" på. "Grattis på födelsedagen Kära mamma, Kram Charlotte" hade jag skrivit inuti. Något säger mig att det där med kära betydde en hel del för henne.

Jag har insett att jag inte kan klandra mamma för att hon aldrig tidigare har sagt att hon älskar mig, vad jag minns,  med undantag från de senaste två åren eller liknande, när jag i min tur inte har sagt till henne att jag älskar henne. Det har jag börjat göra nu, men dessvärre vid lite fel typ av tillfällen. Att pappa aldrig har sagt det är en annan femma, han är fortfarande skyldig mig en ursäkt! Vilket påminner mig om att jag inte har skrivit klart det som jag började skriva om pappa; det kommer.

Men i alla fall. Det var riktigt trevligt att fira mamma. Jag och systrarna, pappa och mammas två vänninor. Jag trodde att halva släkten skulle vara där, men det känns som att de undviker oss mer och mer. Vi har inte haft ett enda födelsedagsfirande med hela mammas släkt! Med hela mammas släkt menar jag mormor och morfar och moster och morbror med familjer. Så var det alltid förut. Jag är besviken på dem för att de inte kan vara med och fira någon enstaka gång ibland. Mormor och morfar kom varken till mitt firande eller mammas. Nu vet jag att jag är inrutad i det där med firanden, jag vill att de ska se ut helst lika dana ut från år till år, men så blir det aldrig.
Men det var på ett sätt skönt att vi var så få. Kräftor och Emelie's underbara vad-det-.nu-var-tortilla-grejer. Jag och Johanna ensamma med pappa, medans de andra satt tillsammans vid det lite större bordet. Och visst ja, mormors syster var där också.

Jag var snäll och bjöd på Malibou till kaffet och rulltårtan, men det var visst bara jag och mamma som ville ha. Jag börjar inse att jag och min mor är rätt så lika varandra, om man bortser från vissa intressen och musiksmak, även om jag kan lyssna på det som hon lyssnar på, men i smyg.
Det var en trevlig kväll, vi satt ute på verandan, riktigt skönt var det.

Johanna konstaterade snabbt att hon gillar Uutela - Be aware of the Simpson's :p Jag tog ett par kort på henne. Så fort hon sätter på sig brajjerna (Jag har lärt mig att det heter så nu ;p) och börja posera framför kameran utbrister hon i ett "Uutela the little one", något som på sin ursprungliga plats inte riktigt uppskattades tror jag. Hon sa också att jag borde bli tillsammans med honom eftersom att hon redan gillar honom, men det ska jag nog ligga lite lågt med.

 Sov över hos mamma den natten. Dels för att jag inte ville åka hem själv, men också för att jag ville stanna kvar ett tag. Spendera lite kvalitetstid med systra mi. Den yngre av dem vill säga. Vi kollade på Beck, stackar'n berättade att hon inte ens skulle våga spela in en sådan film, att hon skulle "skita i brallan av att gå på ett sånt där ställe" - det är inte många coolingar som erkänner det. För hon är en cooling, systra mi. En jäkligt kaxig sådan.  Men jag gillar'na ändå. Hon är en utav anledningarna till varför jag fortsätter försöka och sträva framåt, det är inte bara Kotten. Det betyder mycket för mig att ha i alla fall en syster som aldrig har slagit mig och psykat mig så pass som Emelie gjorde. Johanna må ha retat och jävlats med mig, men hon har aldrig fysiskt slagit mig som Emelie gjorde. Sen blev Emelie också den bästa utav oss. För att jag gav mig, för att jag utvecklade rädsla för min egen syster? Jag vet inte. Hur skulle du känna om din lillasyster seriöst säger åt dig att hon önskar dig ett liv på gatan? Gud vete vilka syner jag har haft om det. Men hon är lugn nu, även om hon snäser ibland. Vi kan till och med gå på bio tillsammans. Nu är jag inte längre rädd för henne. Jag har utvecklat en styrka som hon inte har. En som pappa inte kan se, självklart.

Den kvällen klarade jag av att, tillsammans med Johanna, sitta i Den Där Sängen. Den som alltid ger mig ångest. Jag blev nog lite väl stark just då. Erkände, sa och frågade saker som jag kanske inte borde ha gjort.  Den natten kände jag mig för första gången på länge HELT ensam, där fanns inte ens en själ eller ande närvarande. Den natten somnade jag gråtandes. Med ångest ut i fingrarna och en värkande halspulsåder som jag helst ville snitta upp. Men jag lät bli. Jag slutade höra av mig och försökte oroligt och otåligt somna. Det gick tillslut. 

Blev väkt av Johanna och TV:n runt tio, elva morgonen efter. Mamma var på jobbet och Emelie var tack och lov ljuvligt frånvarande. Vi käkade frukost, spexade en del, packade hennes resväska, körde singstar (Vi lyckades aldrig lista ut vem som vann eftersom det förbenade spelet envisas med att vara i svartvitt), kollade på ösregnet och fixade käk. Jag lyckades blöta ner hennes redan blöta pyjamasbyxor ändå mer när jag skulle hänga dem på tork. Men jag svär att jag inte hade den blekaste aning om att det skulle börja spöregna, för det var faktiskt fint när jag hängde upp dem.
Fasen, jag saknar henne!  Nu är hon på Öland med mormor och morfar. De frågade inte ens om jag ville följa med. Men jag kan ta't. Åtminstånde så kan jag låtsas som det. Men både jag och mamma vet att jag är usel på att låtsas också.

Pappa kom och skjutsade henne till flygplatsen och mamma gjorde mig sällskap hem. Vi hann prata en hel del faktiskt. Hon lär sig lite mer om mig för varje samtal vi har. För tro inte att hon vet hur jag funkar bara för att hon är min mamma. Men hon lär sig och jag tillåter henne. Det är skönt att prata av sig med henne. Få prata av sig med någon annan än Daniel. I alla fall om just det. Men tro fan att vi glömde gitarrhelvetet. Men vi ska som sagt, som i förra inlägget, ses imorgon igen. Jag kanske skulle ta och bjuda på en fika?

Jag skulle inte tänka så mycket ikväll, men det är skönt att få skriva av sig. Skall ta tag i den andra bloggen nu. Sedan ska jag hoppa in i duschen och kanske komma i säng någolunda i tid.

I Died For You är numera min absoluta favoritlåt med Iced Earth. Tätt följd av Melancholy, Watching Over Me och Dracula. Till viss del även Disciples of the Lie och Stand Alone, men de två sista är jag inte säkra på, men det var vad jag kunde känna rent spontant när jag lyssnar igenom låtarna utan att lägga någon större vikt på lyssnadet.
Men I died For You är den största favoriten. Det är något speciellt med den, den talar till mig på ett sätt. Påverkar mig, nästan värkande. Kanske är det det som menas med att ha en egen "theme song". Jag vet inte riktigt, men något är det. Den symboliserar mig så otroligt bra bara. Det stämmer ju;

Oh how I love you
The pain won't go away
Oh when I need you
You're always so far away
I cry for you
Leaving myself to blame
I died for you
I gave up everything

Om man ser till det faktum att jag fortfarande är vid liv, så stämmer den in något så gräsligt, rentav skrämmande. Det är jag skulle jag nästan vilja säga. För nog fan gör det ont, men jag låtsas inte om det så mycket. Låtsas inte se det fastän det är solklart och står skrivet i pannan på mig med en röd spritpenna. Men jag måste låtsas, eller ignorera det rättare sagt. För att inte falla. Får inte falla.

Ensamheten kväver mig, det är det nog ingen som har undgått, men någonstans står det en oskriven regel om att jag är stark; att jag klarar av det här. Och kanske är det verkligen så - jag är för stark för att dö. Men det är också något som jag bara låtsas som att jag vet om. Själv vet jag att jag är för feg för det. Eller? Jag vet inte. Om jag ska vara ärlig.

Åkte ut till Fontänhuset för att träffa Johan idag.

Something Wicked This Way Comes hjälpte till att hålla mig ovanför ytan och inte sjunka av ångest som så många gånger förr varje gång jag passerar det där stället. Men det var inte plattan som höll mig uppe. Egentligen. Men utan den så hade det varit ändå svårare. Klammra sig fast vid ting istället för drömmar och fantasier; klammra sig fast vid något som jag inte riktigt vet finns.
Det gick i alla fall bra ut och väl där. Gick igenom lyktfestivalen med Johan och guidade honom och Carlos genom bandens MySpace-sidor. Han uppskattar det som jag har lyckas åstadkomma, det vill säga med bloggen och med banden. Skall skriva ihop en lista med nummer till de olika banden som än så länge är klara, så att han kan ringa runt till dem och gå igenom de detaljer som jag inte har någon större koll på.
Erbjöd mig att ta emot banden när de anländer till festivalen, någon måste ju visa dem runt och allt sådant. Erbjöd mig även att ställa upp med min lägenhet som sovplats ifall det finns dem som behöver sovplats över natten. Kanske vågar jag be om att få vara confrensier (heter det så?) till och med, men har jag turen till att själv få vara med och lira så kanske det blir lite tufft.

Jag har även bett Uutela om att få "anställa" honom som fotograf under festivalen, mesta dels åt min andra blogg (Jag har förresten tagit lite bilder som jag skall försöka lägga upp där) men kanske även åt hemsidan i stort. Antagligen så kommer han inte kunna greja det men han verkar i vare fall ha ett intresse och vilja till det. Intresse är bra.

Carlos hade förresten bakat riktigt goda bullar och eventuellt är det en ny föreläsning på G på polishögskolan. Då planerar jag att följa med och att eventuellt få med mig Ulrika By från DN också, så kanske hon kan skriva något om det.
Jag kontaktade henne idag om hela Unga Vuxna-härvan, jag hoppas verkligen att hon har något intresse av att kolla upp dem mera, väntar på svar.

Självklart så bjöd jag in henne till lyktfestivalen också.

Att bero på intresse och lyktfestival. Marie som håller på att filma Ziggy's dokumentär, och som var med och filmade mig i Måndags, är intresserad av att filma spelningen. Det kommer att bli värsta stora grejen, jag bara vet det. Det var förövrigt trevligt med Ziggy senast. Bestämmer de sig för att ha med mig i dokumentären så skulle det kännas kanon. Kanske det äntligen blir något av att föreläsa på riktigt, jag håller i alla fall tummarna om det.
Och javisst, om jag är med och lirar på festivalen så är det tillsammans med Bunch of Psychos, det vill säga Anette och Ziggy.

Efter besöket på Fontänhuset åkte jag vidare in till Kungsan för att kika på Ung08. Äckligt mycket folk, framförallt av kategorin fjortisar, en jäkla tur att jag hade med Oswald över telefonen - vad är det förresten för pullver som gör dig arbetslös? Idioter! Men du vet vad jag tycker och du kommer fixa't!
Trots allt är vi stenar på en öde planet, hjärtat.
Men Kungsan i alla fall. Åkte in för att träffa Stefan, ellerhopp om att träffa honom i varje fall, men han var iväg på någon explosion vid KS och istället träffade jag Ann. På fredag skall jag och "BRIS-priset" ta oss en ny tur och förhoppningsvis finn Stefan på plats då. Jag fick tips om ett polisbluesband som jag tänkte höra mig för med när jag har fått nummret till han Curre eller vad han nu hette.

Imorgon ska jag och mamma fixa en del grejer till mig och förthoppningsvis får jag äntligen gitarrhelvetet som v i alltid har glömt under de senaste månaderna.
På Lördag ska jag och Salomon och någon Nicole ut på Torget, tro det eller ej, men det kan ju bli trevligt.

Kvällen spenderas, och har spenderats, men att lyssa igenom Oswald's skäggrock, Iced Earth, skicka nya förfrågningar till band och att skriva, eller blogga då. Han Jakob har förresten hört av sig igen, det gör mig glad.

Jag måste försöka komma igång med pluggandet igen. Jag vill få ett betyg i Svenska B så att jag kan avsluta det och jobba mig emot ett komplett slutbetyg. Frågan är bara hur i helvete jag ska lyckas med det. Men jag ska! På något sätt ska jag för jag vill faktiskt plugga vidare. Socionom. Eller reporter. Men hur i helsike ska jag palla trycket?

För mycket tankar nu, jag måste maila vidare.

Helt onödigt, men jag fyller faktiskt 21 år och 3 månader idag. Grattis till mig eller något.

Det är tretton dagar kvar, det har jag minsann koll på.

Jaha, jag ska snart börja dra mig in mot city för ytterligare en stund med Ziggy.

Igår tog vi en fika tillsammans med Anette, som kom efter en stund, och efteråt åkte vi hem till förorten så att säga. Satt mest framför dumburken och försökte rätta till en sexscen i hennes bok. Det gick väl lite sisådär. Jag vill inte skryta, men jag är bäst på att komma på magnifika detaljer ;p Jag vågar nästan svära på att det inte finns en enda bok/novell/text/whatever som innehåller ordet "herrtrosa". Mhmm, eller hur?
Idag är alltså tanken att jag ska varamed och bli filmad en stund för hennes kommande dokumentär. Helt enkelt för att hon frågade om jag ville vara med och jag sa ja till det. Vi är faktiskt väldigt lika hon och jag, vi har samma bakgrund. Men vi får se hur det blir. De filmar ungefär hundra timmar eller mer till en dokumentär som skall vara en timme lång. Men ptja, man kan ju alltid hoppas på att någon känner igen mig ifrån DN, haha.
Ska leta födelsedagspresent åt min kära mor som fyller år idag också, grattis till henne! :D

Jag vet vad jag vill ge henne, men om jag hittar det är en annan femma. Firande med kräftskiva, det kommer att bli trevligt. Hoppas jag. Hur många kommer att vara där? Jag måste förresten kolla så att min festblåsa är torr. Och man kan ju inte gå naken på stan; så tossig är inte ens jag. 

Jag självmedicinerar med sprit och sömntabletter, inte bra. Men jag fixar inte alla dessa tankar nu. Jag vill bara sova.

Jag har tabletter för dagligt bruk i säkert ett  år framöver. Tabletter som jag inte längre tar och som jag inte får ha hemma. Men jag är väl inte dum? Pappa har bara kvar själva asken och Ozontabletter ser precis likadana ut som Lergigan. Jag är jävligt smart när det gäller dumma saker, det är inget att hurra för.

Men förhoppningsvis så slocknar jag under ett par timmar nu - kan redan känna dåset - och är fit for fight för min fika med Ziggy imorgon. Jag är Ziggy. 

Om någon nu skulle se det här, jag har tre personer i huvudet, så ursäkta mig bara för nu, jag fixar't när det väl gäller. Nu är det bara ett enda surr. Bara - så i helvete heller.

God natt.

Självklart råkade jag fippla bort inlägget. Igen. Förbannat.

Det är verkligen ingen bra idé att tänka under nattetid.

Jag är en mästare på att tänka. Dessvärre. När jag inte kan släppa tankarna, då håller det på att spåra ur.

Jag ska inte säga vad jag vill göra nu. Eller vad jag inte vill göra. Jag ska försöka vara tyst, men det kommer att gå åt helvete.

Det där med tankar är bara till bekymmer. Känslor. För att verkligen inte tala om känslor. Det rör bara ihop allt på alla sätt och vis.

Kanske är det ändå så att det är fel på mig i alla fall.

Det där med att vara asexuell kanske inte är så värst fel ändå.

Jag körde ungefär en tjogo låtar på dansmattan, sen gav jag upp. Just nu ser jag, trorts försöker, ingen vidare mening med något. Håll tummarna för att det går över. Jag ska nog vara tyst nu, jag vill inte störa dig.