Det kännas att ensamheten börjar kväva en långsamt när man sitter ensam framför datorn en fredagsnatt. Det är väl fredag? Natt mot lördag, right?

Mobilen är som sagt fortfarande av. Jag börjar sakna Oswald så in i vassen. 

Försöker prata med Gugge över Msn. Det går inget vidare. Och även om jag inte vill erkänna det högt så saknar jag att ligga i hans säng, bredvid honom. Hans säng är så otroligt bekväm, mycket bättre än min. Min säng som förresten alltid i tankarna kommer att vara Min och Emil's säng. Men det är Gugge's säng jag saknar. Jag låg alltid på vänster sida, hemma ligger jag alltid i höger. Eller hemma och hemma, ett förvaringsutrymme är vad det är. Socialen eller myndigheten eller vilka jävlar det nu är har placerat mig där för att jag är ett halvt VivaLaFreakshow ungefär. Ja, jag ska inte vara så elak mot mig själv, jag vet. Men det är faktiskt så det känns - ett förvaringsutrymme.

Det kanske börjar gå lite för långt när man lagar mer käk åt råttorna än åt sig själv? I råttögon är jag säkert en mästerkock, men jag undrar vilket gourmetsmakare som egentligen skulle vilja lukta på mina röror. Quinoa, brysselkol, ärtor, räkor, mackrill i tomatsås och kaviar, vad tycks? Eller den senaste varianten, Bulgur, falafel, räkor, ärtor med minimorötter, kikärtor och kaviar? Det luktar faktiskt helt okej. Skippar man delar av ingridienserna så kan det nog bli ätbart. Själv har jag käkat en drickyoghurt, en halv kopp fil och drygt en macka sedan jag var iväg med Mattsson runt tjugotiden i torsdags. Jag är ett sådant galant exemplar av perfekt diabetiker, håll med om det! Eller nej, gör inte det.

Jag har alltså inget att göra, det sjunger rätt så trevligt va?

Men jag saknar Köping. Jag måste dit snart ändå för att lämna tillbaka mina biblioteksböcker, som jag vid det här laget ändå har hunnit få förseningsavgift på. De hade varit tillbakalämnade för ett tag sedan om jag bara hade varit välkommen i Köping. För lurar inte i mig något om att jag skulle vara saknad, det tror jag inte på. En annan del av Köping; det kanske inte var tänkt att fungera egentligen. Men vi hade det ju så mysigt på hans födelsedag. Med vin, brakmiddag, efterrätt, dyr morgonrock och hjärtklappning. Jag hade fixat allt för att du skulle få ha det perfekt för en kväll. Det var nog inte lika bra som jag trodde att det var. 

Jag kan inte riktigt förstå att det är på riktigt, vad fan nu är på riktigt, men det känns bara konstigt. Overkligt. Först Emil, sedan Gugge. Jag älskade verkligen de där två. Mycket. En i taget, men oturligt nog flöt dem in i varandra. Känslorna. Kanske om jag hade flyttat till Köping direkt att det hade kunnat fungera bättre. Jag vet att han tyckte det. För han kunde självklart inte flytta till Stockholm. Men jag kan inte lämna alla mina läkare, behandlare, handläggare med flera bara sådär. För något som bara har varat ett litet tag. Vi hade det jättefint på bröllopet i alla fall. Även om vi båda sög på att dansa, men jag hoppade runt med en tant och skrek mig hes till åttahundra grader och mamma, pappa,barn. Men det var trots allt otroligt kul. Precis som under födelsedagen. 

Jag kan inte riktigt hantera det faktum att jag har förlorat två "familjer" inom en tid av två och en halv månad. Jag kan inte riktigt det där med att vara singel - självständig - jag har alltid varit nästintill beroende av en partner under de senaste åren för att lyckas klammra mig fast vid livet. Det känns så patetiskt. Jag är för tusan tjugoett nu, jag ska väl för i helvete kunna klara mig utan en kille!? Jag och Emil gjorde så mycket, sådant som man märker av först när det är försent och man redan har förlorat det. Ikea, storhandling, laga mat, städa. Sådant som jag inte är helt kapabel till ensam om jag inte tar i tills jag spricker.

Jag är en baddare på att se tillbaka till sådant som redan har varit, vilket inte tjänar någonting till alls.

Jag vet som sagt att Gugge inte saknar mig. Om han mot förmodan skulle göra det så är han en jävel på att dölja det. Och Emil har en ny, ja, jag vet om det. Det känns bara fel helt enkelt! Det skulle alltid vara jag och Emil. Egentligen.

Fokus från och med nu kommer ligga i att inte beblande mig med något som kan ha med kärlek att göra, men det kanske redan är lite försent, eller vad säger du? Och att inte prata mer än nödvändigt med killar utöver med dem som verkligen förtjänar det. Jag hittar en ny och bättre karl, i alla fall om man får tro Carro. Vågar man tro på henne? Äh, klart att man tror på kusin. Den där Hugge var nog kanske inget för mig ändå, som det så snyggt heter. Men en bättre karl? Det kanske börjar bli dags att utveckla den lesbiska sidan av mig lite mera. Men vid det här laget vet jag rätt väl att brudar är "något" som jag kan tända på, men som jag inte blir förälskad i. Det tror jag i alla fall. Tror jag. 

Det är väl ingen idé att dölja't. Vi vet ju vid det här laget hur det ligger till. Det är väl upp till mig huruvida jag vill spinna vidare på det eller inte, tackla alla problem som kan tänka sig att det för med sig - jag prioriterar faktiskt vänskapen. 

En kanske skulle försöka vara singel på riktigt ett ta' ändå. För att bevisa för mig själv att jag verkligen fixar't. För jag är en säl, vet du. Och aldrig ensam på riktigt, även om hjärnspökena må hända säger annat.

Jag har spenderat de senaste två timmarna till att blogga, kollat in Daande's olika grejer - kolla honom förresten, på riktigt! -  samt ständigt tänkt att jag ska ta en dusch och sedan kolla på Maiden-filmen, men det har bevisligen inte blivit av.

Men Daande alltså.

Få killar kan se så otroligt naturligt snygga ut som tjej så som han kan. Det skulle vara Törnqvist då, som ocksåbrukar lyckas med det.

Men den där lilla solstrålen i klädd bi-dräkt och lysande kaninöron (vid olika tillfällen då)känner jag en djup tacksamhet och glädje gentemot, då han faktiskt såg mig och hjälpte mig framåt när jag höll på att gå under. Jag klarade mig hela vägen hem utan att vilja rangla ut över tunnelbanespåret i ångestens hetta. Det var något särskills med honom. Daniel och Jakob hjälpte ju också till, men det var inte riktigt samma sak i och med att Daande fortfarande är något utav en främling för mig. Vilket ger mig en idé om att han borde draga som Carola. Ja, se Stockholmare va? :p

Nu ska jag tamejfan sova. Och jävlar vad jag kommer bli förbannad om inlägget inte spraras, jag är som berusad av mitt eget skrivande.

God natt raring.

 

Daande

8 augusti 2009 13:17

Tror inte att någon har skrivit så fint om mig förut. Stora kramar önskar din solstråle!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där. Alltså; ny adress:   Shortforcrazy.blogg.se     Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Ka...

Ja, nej, det gör ju inte det.Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan s...

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet. Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste ho...

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.   Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.   Konstatera 3) Reptiler oc...

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest. Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner. För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.Just nu vill jag g...