Spice Girls, jag vet, men håll med om att det är en söt rad.

Jag glömde att skriva ett par rader om mammas födelsedag. Jag hittade tillslut ett förkläde åt henne. Jag visste att det var vad jag ville ge henne, förutom konsertbiljetter som jag inte hade råd med eller lyckades hitta till någon passande konsert, men det var attans så svårt att hitta. Till sist hittade jag ett på Hemtex, som enligt Ziggy var helt gräsligt men som mamma som tur var tyckte mycket om. Ljust säckvävsbrunt (snyggt namn på en färg :p) med gröna och vita, tror jag, prickar på. Till det fick hon ett kort med gula rosor och texten "Hjärtliga gratulationer" på. "Grattis på födelsedagen Kära mamma, Kram Charlotte" hade jag skrivit inuti. Något säger mig att det där med kära betydde en hel del för henne.

Jag har insett att jag inte kan klandra mamma för att hon aldrig tidigare har sagt att hon älskar mig, vad jag minns,  med undantag från de senaste två åren eller liknande, när jag i min tur inte har sagt till henne att jag älskar henne. Det har jag börjat göra nu, men dessvärre vid lite fel typ av tillfällen. Att pappa aldrig har sagt det är en annan femma, han är fortfarande skyldig mig en ursäkt! Vilket påminner mig om att jag inte har skrivit klart det som jag började skriva om pappa; det kommer.

Men i alla fall. Det var riktigt trevligt att fira mamma. Jag och systrarna, pappa och mammas två vänninor. Jag trodde att halva släkten skulle vara där, men det känns som att de undviker oss mer och mer. Vi har inte haft ett enda födelsedagsfirande med hela mammas släkt! Med hela mammas släkt menar jag mormor och morfar och moster och morbror med familjer. Så var det alltid förut. Jag är besviken på dem för att de inte kan vara med och fira någon enstaka gång ibland. Mormor och morfar kom varken till mitt firande eller mammas. Nu vet jag att jag är inrutad i det där med firanden, jag vill att de ska se ut helst lika dana ut från år till år, men så blir det aldrig.
Men det var på ett sätt skönt att vi var så få. Kräftor och Emelie's underbara vad-det-.nu-var-tortilla-grejer. Jag och Johanna ensamma med pappa, medans de andra satt tillsammans vid det lite större bordet. Och visst ja, mormors syster var där också.

Jag var snäll och bjöd på Malibou till kaffet och rulltårtan, men det var visst bara jag och mamma som ville ha. Jag börjar inse att jag och min mor är rätt så lika varandra, om man bortser från vissa intressen och musiksmak, även om jag kan lyssna på det som hon lyssnar på, men i smyg.
Det var en trevlig kväll, vi satt ute på verandan, riktigt skönt var det.

Johanna konstaterade snabbt att hon gillar Uutela - Be aware of the Simpson's :p Jag tog ett par kort på henne. Så fort hon sätter på sig brajjerna (Jag har lärt mig att det heter så nu ;p) och börja posera framför kameran utbrister hon i ett "Uutela the little one", något som på sin ursprungliga plats inte riktigt uppskattades tror jag. Hon sa också att jag borde bli tillsammans med honom eftersom att hon redan gillar honom, men det ska jag nog ligga lite lågt med.

 Sov över hos mamma den natten. Dels för att jag inte ville åka hem själv, men också för att jag ville stanna kvar ett tag. Spendera lite kvalitetstid med systra mi. Den yngre av dem vill säga. Vi kollade på Beck, stackar'n berättade att hon inte ens skulle våga spela in en sådan film, att hon skulle "skita i brallan av att gå på ett sånt där ställe" - det är inte många coolingar som erkänner det. För hon är en cooling, systra mi. En jäkligt kaxig sådan.  Men jag gillar'na ändå. Hon är en utav anledningarna till varför jag fortsätter försöka och sträva framåt, det är inte bara Kotten. Det betyder mycket för mig att ha i alla fall en syster som aldrig har slagit mig och psykat mig så pass som Emelie gjorde. Johanna må ha retat och jävlats med mig, men hon har aldrig fysiskt slagit mig som Emelie gjorde. Sen blev Emelie också den bästa utav oss. För att jag gav mig, för att jag utvecklade rädsla för min egen syster? Jag vet inte. Hur skulle du känna om din lillasyster seriöst säger åt dig att hon önskar dig ett liv på gatan? Gud vete vilka syner jag har haft om det. Men hon är lugn nu, även om hon snäser ibland. Vi kan till och med gå på bio tillsammans. Nu är jag inte längre rädd för henne. Jag har utvecklat en styrka som hon inte har. En som pappa inte kan se, självklart.

Den kvällen klarade jag av att, tillsammans med Johanna, sitta i Den Där Sängen. Den som alltid ger mig ångest. Jag blev nog lite väl stark just då. Erkände, sa och frågade saker som jag kanske inte borde ha gjort.  Den natten kände jag mig för första gången på länge HELT ensam, där fanns inte ens en själ eller ande närvarande. Den natten somnade jag gråtandes. Med ångest ut i fingrarna och en värkande halspulsåder som jag helst ville snitta upp. Men jag lät bli. Jag slutade höra av mig och försökte oroligt och otåligt somna. Det gick tillslut. 

Blev väkt av Johanna och TV:n runt tio, elva morgonen efter. Mamma var på jobbet och Emelie var tack och lov ljuvligt frånvarande. Vi käkade frukost, spexade en del, packade hennes resväska, körde singstar (Vi lyckades aldrig lista ut vem som vann eftersom det förbenade spelet envisas med att vara i svartvitt), kollade på ösregnet och fixade käk. Jag lyckades blöta ner hennes redan blöta pyjamasbyxor ändå mer när jag skulle hänga dem på tork. Men jag svär att jag inte hade den blekaste aning om att det skulle börja spöregna, för det var faktiskt fint när jag hängde upp dem.
Fasen, jag saknar henne!  Nu är hon på Öland med mormor och morfar. De frågade inte ens om jag ville följa med. Men jag kan ta't. Åtminstånde så kan jag låtsas som det. Men både jag och mamma vet att jag är usel på att låtsas också.

Pappa kom och skjutsade henne till flygplatsen och mamma gjorde mig sällskap hem. Vi hann prata en hel del faktiskt. Hon lär sig lite mer om mig för varje samtal vi har. För tro inte att hon vet hur jag funkar bara för att hon är min mamma. Men hon lär sig och jag tillåter henne. Det är skönt att prata av sig med henne. Få prata av sig med någon annan än Daniel. I alla fall om just det. Men tro fan att vi glömde gitarrhelvetet. Men vi ska som sagt, som i förra inlägget, ses imorgon igen. Jag kanske skulle ta och bjuda på en fika?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där. Alltså; ny adress:   Shortforcrazy.blogg.se     Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Ka...

Ja, nej, det gör ju inte det.Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan s...

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet. Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste ho...

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.   Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.   Konstatera 3) Reptiler oc...

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest. Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner. För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.Just nu vill jag g...