Jag har varken ork, tid eller vidare lust till att gå igenom de senaste dagarna just nu, tänkte kila iväg till en Ceasarsallad innan jag och mamma ska in och se Rickard Wolff.

Men jag tänkte bara berätta att jag just ringde upp han Christian eller Christer eller vad han nu hette (jag kan inte läsa hans handstil så vidare bra). Var lite rädd att det bara var något jag hade inbillat mig, att numret inte skulle existera eller så, men det var på riktigt.

Han skulle ge mitt nummer vidare till någon Johan, han som håller i teatergruppen, som i sin tur skulle ringa upp mig. 

Det var ju på det viset att när jag och Salomon satt på Torget igår så började våra bordsgrannar att prata lite granna med oss.
Tydligen verkade de ha något problem med något, den ena hade blivit dumpad och allt vad det var. Men vi skålade och pratade lite allmänt skit och det var riktigt trevligt.

Han som satt bredvid mig, som inte var han i telefonen, han knackade mig på axeln när Salomon var iväg och sa åt mig att kolla på ansiktsuttrycket som Christian (vi kan kalla honom så, det var vad det lät som när han svarade i luren) skulle få av deras "stänkare". Han sa något om att det var starkt, varpå Christian grinade rätt illa och tryckte på tinningarna. Den andra killen (min smak, helt klart!) tittade lite på mig. Samboca och Tequila, blandat med en jävla massa Tabasco, sa han till mig. Herrejävlar! Fy faen vad det måste kännas. Rena misshandeln rakt mot strupen. Det var nära att jag sa det, men lät bli.

I alla fall, vi pratade lite till och från om både det ena och det andra. Bland annat om Magnolia. Vilken film alltså! Blev påverkad något så grymt. Jag pratade för mig själv, givk omkring i lägenheten och grät, skickade en del konstiga sms också.

Christian gillade Magnolia, men det gjorde inte den andra. Då sa han Christian, något som jag inte vet var en pik åt den andra eller inte, att han och jag hade mycket mer liknande filmsmak.

De började prata om någon dikt i Fyra bröllop och en begravning, att den var bra och att de alltid grät när de såg filmen. De pratade om vem författaren är och tittade frågande på mig. Jag svarade med Lucy Sullivan (nu i efterhand såg jag ju självklart att så var inte fallet, Doh!) men att jag inte var säker. Jag fick beröm över att jag kunde det (vilket jag inte kunde, igen) och att jag var så bra på att lyssna och höra i allt väsen. 
De skulle vidare på en fest och undrade om inte Salomon ville med och reda upp deras problem dit de inte var inbjudna, mest på skämt, men det var ändå ett roligt förslag; "Vi betalar taxi".
Innan de skulle gå frågade Christian mig om jag tyckte om att spela teater, jag svarade att jo, det gör jag, men att jag knappt har spelat något alls. Han sa något till den andra om att jag borde passa bra in "med Johan", varpå den andra höll med.

"Du verkar kunna det där med att agera, du är bra på det. Vill du spela teater och sätta upp en pjäs?". WOW! Jag har alltid velat spela teater, men aldrig riktigt vågat på egen hand, men så sent som igår morse tittade jag på olika kurser. Bara helt otroligt, så jävla bra!
Jag fick hans namn och nummer på baksidan av ett kvitto, en "önskan" om att ha en fortsatt trevlig kväll och att jag skulle höra av mig, och en vänlig klapp på axeln.

Så fort de hade gått exploderade jag i glädje, vilket en del personer fick erfara :p, och har sedan dess gått ikring med teater i alla tankar. Att vara eller icke vara teaterspöke. Att vara, definitivt!

SÅ OTROLIGT JÄVLA GRYMT! :D
Han såg mig och han gillade det, wihoo!

Och jag vågade ringa! Det här kommer definitivt bli en stor grej, jag bara känner det.

Utöver det så får jag åka till Jönköping. JAG FÅR! För bra för att vara sant, ändå är det sant. Det finns ett par stycken som vet hur mycket jag skriker över det med, heh.

Men nu måste jag iväg, jag är sen, jag är sen.