22 månader tillsammans. 670 dagar.

Grattis på våran dag älskling <3

Du är den finaste som finns, det vackraste jag vet <3

Imorgon lämnar vi Sverige. Ska bli så underbart med weekend tillsammans. Det är bara några timmar kvar, men jag saknar dig som bara den!

Pojken på andra sidan regnbågsbron

Du som aldrig lämnar mig och aldrig slutar kämpa

Om jag kunde ge dig himlen med alla dess stjärnor

Om jag kunde ge dig varje not i en kärleksmelodi

Om jag finge älska dig var dag som natt

Och alltid känna din glödande hud intill min

Jag älskar dig mest av allt, Emil!

Kramar & Kyssar,

Din lilla Charlotte.

Det är gelet nu. Det är så himla mycket av allt. Det är en ända stor seriekrock i mitt huvud. Jag är en sprängladdning, redo att explodera när som helst. Men det finns ingen nedräknare. Egentligen kanske jag är är en sådan där landmina eller vad det kallas; exploderar när någon trampar på mig. Men det skulle räcka med en lätt smekning vid fel tillfälle.

I fredags natt hade jag mitt värsta ”bryt” på länge. Fick tillbaka en massa minnen. Just dem hade jag lyckats dölja väldigt länge. Men nu både såg jag allt framför mig och kändes fysisk smärta. Jag bara skakade; kunde varken sitta eller stå. Tårarna sprutade, kanske skrek jag också, det minns jag inte. Panikslagen sprang jag runt i mörkret och letade efter mammas freestyle som jag lånade för några år sedan. Först hittade jag den inte och fick ändå mer panik. När jag tillslut hittade den med ett kassettband (Fick tipset av Ann att lyssna på barnband när dessa minnen kommer; på barnband har dem alltid vänliga röster) i så fanns det inga batterier. Det var som den värsta mardrömmen fast på riktigt. Som tur var var Emil med, utan dig hade det aldrig gått älskling! Han kom på att jag kunde ta batterierna i fjärrkontrollen. Vi somnade säkert vid 03 eller senare den natten. Eller iaf jag. Det var mitt fel alltihop. Om jag inte hade fått för mig att läsa den där boken med sexnovellerna och istället sovit som Emil, så hade jag inte behövt väcka honom och minnena hade aldrig behövt komma smygande och anfalla mig bakifrån på det sättet.

Har fortfarande inte lyckats släppa dem helt.

Lördagen var över lag jobbigt, men den hade sina ljuspunkter.

Blev väckt runt 13.30 Det var skönt att sova länge, men lite stressigt med 1.5 timma på sig. Emil var bortbjuden till Petra på kvällen. Kändes inte kul alls. Jag och Daniel pratade en del om det. Man bjuder inte ena ”halvan” i ett par men inte den andra. Hon fick ju komma på min (och lite Daniels) grillfest i sommras. Jag bjöd henne på min 20 års fest också. Men nu hade hon bara bjudit Emil. Pratade med Freddie om det idag också. Antingen bjuder man båda eller ingen. Hoppas att dem hade det kul på sin jävla fest... Glad att jag slapp iaf! Det är ju uppenbart att hon bara umgås med mig för att jag ”kom med” Emil. Eller för att jag har Daniel samtidigt som hon har varit med. Jakob hamnade tydligen i samma sits, men han var hemma i Luleå och verkade inte bry sig om det.

Men vill hon inte vara vän med mig så ska hon slippa det! Jag har då ingen lust med det längre.

Jag var hos Anette i vilket fall som helst.

Men fan vad det var jobbigt att komma dit sist av alla. Visst, jag visste vilka alla var utom en, men det gjorde ingen skillnad. Hade ändå en massa ångest som satt i sedan natten. Dessutom lyckades jag riva upp en massa minnen hos Rasmus. Ibland är jag bara så förbannat klantig!

Men skulle i vilket fall som helst inte klarat av att vara ensam hemma.

Jag kom iaf dit och vi skulle kolla på film. Jag visste från början inte vilken, men det visade sig vara filmen som vi (eller Anette och Ziggy över lag) spelade in på kollo, ”Normen”. Återigen en massa minnen. Kan inte fatta att jag gick med på att äta makaroner direkt från bordet (...). Linda, Anettes kontaktperson och tidigare ledare från kollo, Högås och onsdagsgruppen, var där. Vi (alla) pratade lite om Högås och helgverksamheten över lag. Jag sa att jag saknade det och att det är synd att så mycket har förändrats. Högås ska rivas, jag tycker det känns jättejobbigt. Men Linda sa bara att förändringar är bra. Visserligen har jag en del dåliga minnen från det stället, minns speciellt två tillfällen som var helt hemska (personalen var tvungen att sova med mig för att jag inte skulle skada mig eller värre.. hade både vodka och tabletter på rummet.. Stackars Ziggy :\ ).. Men har även positiva minnen. Och en massa saknad! En hel del från Line <3 Men också från personal, vissa av dem kunde vara helt underbara. Det var till exempel på Högås som jag träffades Rasmus första gången. Ziggy från kollot. Anette, Anna och Line från onsdagsgruppen. Dem är bara några. Utan Stöd och Resursgruppen (företaget heter så) hade jag aldrig kommit i kontakt med Unga Vuxna (mest tack vare Anna) och då hade jag aldrig träffas Andreas och Christoffer; vågar inte tänka på hur mitt liv hade sett ut idag utan dem. Inte träffas Rasmus på nytt. Det kanske är tur att man har stått ut med deras ”tortyr”, annars hade kanske allt varit på ett annat sätt nu. Jävlar, det ligger mycket minnen i dessa verksamheter. Jag funderar på att börja på onsdagsgruppen igen, men vet inte hur jag ska lyckas med det.

Iaf, ingen förstod nog hur svårt jag tyckte att det var. Förändringar kan vara bra, men bara för att det hjälper andra så behöver det inte hjälpa alla.

Sen skulle vi kolla på Ziggy's dokumentär. Då blev det bara värre. Jag visste inte om den alls. De hade filmat på den i ungefär ett år, den hade haft premiär på en biograf och den 24 november (tror jag) 21.15 visas ”Jag är Ziggy” på SVT 1. Har aldrig tidigare känt mig så utanför tillsammans med dem. Jag trodde att vi hade något speciellt tillsammans, jag och Ziggy (Jag visste inte ens att hon HETER Ziggy nu, trodde bara att hon kallades det) men jag kanske hade fel. Jag skulle aldrig klara av att hålla tyst om en sådan sak. Vilket liv blev det inte efter min föreläsning på polishögskolan t.ex? Jag sa vad jag tyckte och att jag tyckte det var jobbigt, men ingen verkade förstå. Låste in mig på toan, för andra gången på mindre än ett dygn bröt jag ihop. Tänkte ringa Freddie och be om att få träffa honom, men han svarade inte. Skulle ringt Andreas om jag hade haft mer batteri. Istället satt jag där i tystnad. Inställd på att gå hem. Skulle kliva ut där mitt ibland dem med tårarna rinnandes ner för kinderna och säga att jag inte passade in hos dem. Sen skulle jag gå. Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig och gå ut och sätta mig bland dom andra. Det var bara jag, Ziggy, Anette, Molly och Shadi kvar. Det var nog tur att jag stannade. Vi började prata en hel del. Det visade sig att jag och Molly har väldigt liknande tankar. ”Shit, jag måste vara galen som tänker så här!”. Hon fick mitt nummer och förhoppningsvis så ska vi träffas och prata mera.

Vi kollade på Johan Bergmans idol audition från Idol.

( http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.601652 )Johan är en utav dem som jag sakar mest från kollot på Åhléngården. Han läste mina dikter, vi sjöng tillsammans, tränade boxning och så. Kvällen ensam med han och Anna var helt perfekt. Speedway är inte min favorit, men hela grejen i sig var kul. Gud vad jag skattade när han ”mulade” Anna med mjukglass ^__^ (minns du att vi hade palestinasjalar alla tre? ^^') Jag skrattade till och med när jag själv fick min glass upptryckt i näsan XD Vem var inte kär i Johan? ^^' När vi gav tillbaka genom att hälla iskallt vatten i hans nacke var bara så bäst! Jag har kvar fotot på det. Dock var han usel på att hajka XD Och vilken min han fick sen när vi-luktar-tvål-och-vi-gör-massa-mål-tjejerna gick förbi och en av dem sa till honom att han luktade rök, haha. Jag fick ett par av hans dikter (Gud vad stort det var då, jag hade dem uppsatta på väggen) och den Dia Psalma skiva som kom att få en stor betydelse. Jag läste hans dikter högt och Ziggy bara suckade, hon kunde inte förstå dem alls. Själv tyckte jag mest att det liknade en blandning mellan självömkan, porr och ”buspojkar”.

Jag kom dit vid 15.30 ungefär, Molly och Shadi gick runt 19.00 Efter det gick vi tre vidare till krogen. Där gjordes min kväll. Det var avslappnande och kul att det bara var vi. Gud vet vad som sades den kvällen, och självklart var det ju jag som drack mest. Men just då levde jag livet.

Vinglade halvfull hem ensam på mörka gator. Kallt som satan. Men jag pratade med Andreas samtidigt och fuck them på deras jävla fest; jag lever!

Väl inne är jag redo för mera sprit. Och det var ju självklart då mitt långa och behövande blogginlägg försvann >_<*

Sedan bröt jag ihop efter att ha fått Rasmus sms och inte lyckats få tag på honom när jag ringde. Fan, det var mitt fel att han började må så dåligt. Ytterligare en självmordsbenägen vän, jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Jag är äntligen ikapp med skolarbetet vilket känns skönt (kommer halka efter på torsdag), men dagen idag var ändå väldigt konstig och skrämmande.

Andreas berättade att han hade gjort slut med tjejen. Jag trodde att det var pga mig och allt blev bara konstigt. Glad att Freddie var med. Vi käkade och såg ”Barnhemmet”. Jag fick veta mer om honom idag än nästan sammanlagt tidigare.

Imorgon ska jag på möte med Unga vuxna, träffa Anna och gå till Affektivcentrum (hette det visst). Nervöst. Men sedan kommer älskling och allt kommer lätta <3

Ziggy och Anette's Bunch of Psychos.

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=128829899

Och tack Blueprint för ett underbart musiktips.

Bloggagratis är tamejfan helt "cp"!

Inte ens hela kommentarer syns >_<*

Ska man behöva byta bloggsida? Flytta över alla inlägg mm, det är ju löjligt att sidan inte kan funka!

Skriver mera när jag har tid och ork. Just nu; när jag har ork. 

Kan man hitta texter (mail t.ex) som man lyckats sumpa bort på något vänster? Som nyss, när jag skulle kopiera in en länk så försvann delar av texten ovanför. I ren hastighet tryckte jag på bakåtpilen istället för ångra. Och då poff försvann hela inlägget >_<'

Likaså när bloggagrattis lägger av då man publicerar inlägget. Då bara försvinner allt. Finns chansen att det lagras på datorn någon stanns? 

Hela inlägget försvann igen!  >_<'

Bara för att det blir nått jävla fel när jag kopierar in länkar eller texter. Ska försöka skriva om en annan gång, men orkar inte nu :\

Helvete att jag hart fått Rasmus till att må så dåligt ;__;

Jag vill skriva av mig ikväll/natt med, men har inte tid. Ligger fortfarande efter i skolarbetet. Inte mycket, men lite.

Och nu måste jag verkligen sova, skall bara ta en dusch först.

LIte besviken över att ingen har kommenterat mina senaste två inlägg :\ Hoppades på att iaf någon ville höra av sig med något litet. 

Det känns så tomt och ensamt att vara hemma igen. Att vara utan Emil. Om det inte vore för skolan så skulle jag ha stannat kvar hela veckan ut, enda tills hans pappa kommer tillbaka hem. Det känns fel att vara här när han är där. Jag vet att vi inte skulle klara av att bo ihop så som det ser ut nu. Jag måste bli friskare och starkare först. Men det känns ändå jätte jobbigt att vara ensam. Varje gång som han åker från mig eller jag från honom, så går en del av mig sönder. Fast jag vet att det inte är så, så känns det ibland som att vi aldrig mera kommer ses. Jag hatar att ha det så!

Älskling, jag saknar dig såå!

En annan sak med att vara ensam; det är läskigt. Jag är rädd för att jag ska tappa kontrollen över mig själv och snitta upp halsen igen. Skadar jag mig så skadar Andreas sig; det vill jag inte riskera! Jag och Emil har pratat om det, att jag har ett självskadebeteende. Han vill inte att jag skadar mig (men vem vill egentligen att någon annan ska skada sig själv?), men jag kan inte sluta. Jag har minskat det väldigt mycket, men lyckas inte sluta helt. Hur mycket jag en försöker. Istället har det blivit så att jag dricker mycket istället (har dock lyckats att minska ner från varje, varannan dag till runt en dag i veckan). Och ibland när det blir extra jobbigt, då man helst bara vill dö, då kombinerar jag med tabletter eller snittar mig över halsen. Senast jag var på halsen var förra söndagen, men då flippade jag totalt efter det med Andreas. Tappade totalt kontrollen och gick som på en autopilot med sikte på att skada utan att döda. För som jag skrev i ett tidigare inlägg, för det mesta vill jag inte dö, inte egentligen. Att skada mig är mitt sätt att överleva. Något som vissa har väldigt svårt att förstå. Likadant med hur det är att vara brottsoffer för sexuella brott. Det blir en senare uppgift för mig att försöka förklara, eller livsuppgift snarare.

Men till självskadebeteendet igen. Jag har varit i dess ”demoner” sedan 2003. Mars om jag inte minns fel. Jag försöker sluta, men det går inte. Jag har för mycket ångest att hantera för att klara mig utan det. Det har blivit ett tvång. Jag vet att jag sårar många med vad jag gör..För att inte tala om självmordsförsöken.. ibland när man mår riktig dåligt, då slutar man helt enkelt att tänka. Det är först efteråt som man inser hur stor skada man orsakade. Jag försöker alltid ha i åtanke att jag kanske sårar folk, vilket på senare tiden har resulterat i att jag inte alltid berättar vad jag gör eller har gjort :\ Men nu försöker jag vara mer öppen med det, dels för att det är en del av mig och mitt sjukdomstillstånd, dels för att inte behöva såra i efterhand. Men jag försöker ”uppmuntra” folk till att istället för att bli allt för ledsen eller förbannade på vad jag gör, se till framstegen som ändå har hänt. Senast jag skar mig i armarna så hade jag ca 120 sår på bara vänsterarmen, men de flesta ytliga. Likaså med halsen, det blödde en del och blev ca 10 sår. Även om jag ibland önskar att jag kunde det, även fast det är en rejält dålig önskan, så kan jag inte skära för djupt. Min verklighetsflykt och ångestlindring ska inte få ta livet av mig! Nu kanske jag skär mig ett par gånger men tätt mellanrum men som följs av ca 2-3 månader utan något skadande alls. Det är en förbättring jämfört med för ca 2 år sedan, då det blev ett par gånger i veckan. Dock är det mera nu när det väl händer, men över lag så är det mindre än tidigare. Dessvärre använder jag mig av flera ”dödliga” försök nu jämfört med för några år sedan. Då var jag aldrig på halsen, jag försökte aldrig hänga mig eller strypa åt andningen för ett tag. Jag drack aldrig och kombinerade definitivt aldrig alkohol med tabletter. Jag slarvade aldrig med maten förut på det sättet jag gör nu. Däremot kunde det hända att jag lät bli sprutorna med flit. Så det är väl kanske lite klyvna åsikter. Jag vet med mig att jag kommer inte kunna låta bli att skada mig trots att jag lovat Andreas. Jag försöker, men kan inte lova något sådant. Inte utan professionell hjälp. Men förhoppningsvis klarar jag mig länge. Och när det väl händer kommer jag antingen säga precis som det är eller smyga med det av rädsla. Eller snarare feghet. Kanske går jag på benen eller någon annan kroppsdel som är enklare att dölja. Det sista jag vill är att såra andra genom mitt egna beteende. Jag vill inte att folk ska skada sig själva, men det blir lite dubbelmoral från min sida.

OBS! Tänk på att jag inte skriver detta för att jag vill få er sympati! Jag skriver för att bearbeta och förhoppningsvis ge en klarare syn till varför människor skadar sig. Jag är inte någon kolla-jag-skär-mig-det-är-så-synd-om-mig-person!

Dock har jag en väldig ångest nu för att min hals är läkt. Jag skäms för det, men kan inte hjälpa det. Men nu för tiden har jag ångest för allt och inget. Ångest över att jag kanske kommer må dåligt och få ångest senare under dagen. Det är nästan sjukt, jag vill inte att det ska vara så!

Jag ger nog ett uttryck av att vara galen eller rejält självmordsbenägen, kanske borde jag spärras in, men jag vill att ni ska veta att jag har sökt hjälp. Men det tar sådan förbannad tid. För dåligt för öppenvården men för frisk för slutenvården. Med dubbeldiagnos (Om man räknar med diabetesen.. och säkert ett ”flertal” diagnoser som jag inte har fått diagnostiserade än! Jag är smått besatt av att självdiagnostiseras mig själv. Psykiskt som fysiskt. Är jag inte hypokondrisk så har jag hypokondriska tankar om att vara hypokondrisk! Lycka till med min ”Medicinsk grundkurs” :\ ) så är det dessutom ännu svårare att få korrekt hjälp.

Här följer några länkar om självdestruktivitet och självskadebeteende.

Ev fyller jag på efter hand. Att hjälpa människor som på ett eller annat sätt är psykiskt sköra är en utav de saker som jag brinner mest för! Brottsoffer eller inte. En dag ska lyckas som föreläsare och på ett eller annat sätt lyckas hjälpa människor i liknande sits som min. Hur jag sedan ska ta mig dit är en annan historia. Se kommande inlägg om Sthlms Tjejjour.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvskadebeteende

http://sofiasdagbok.blogspot.com/2007/04/sjlvskadebeteende-och-frdomar.html

(Sofia Åkerman's blogg. Sofia har skrivit "Zebraflickan")

http://www.ktl.fi/portal/svenska/avdelningar/mao/forskning/mental_halsa/epidemiologi_och_genetik/affektiva_storningar/sjalvdestruktivt_beteende/

Nu måste jag sova, borde sovit sedan ett par timmar tillbaka, men behövde verkligen få ur mig allt. Ändå inte klar, as usual.

Imorgon ska jag träffa Freddie iaf, då kanske jag får ur mig lite mera tankar och känslor. Vi ska försöka skriva ner allt som jag vill ha hjälp med och behöver ta tag i. Hoppas att det lyckas. Till och med det, tanken på att skriva ner allt, ger mig ångest. Usch, jag vill inte!

Och på tal om inget så saknar jag Rasmus, han har varit jättesnäll de senaste dagarna. Om än bara över sms, men utan hans pepptalk skulle det ha känts ändå jobbigare.

Saknar självklart Andreas och Christoffer också. Och en massa flera <3

Hur ska jag hinna med att skriva om allt som händer?

Och hur många gånger har jag inte sagt det till mig själv och andra?!

Det är skolan, de klassiska minnena, Sthlms Tjejour och säkert en massa till.

Jag måste verkligen skaffa en diktafon. Jane, vi får ta och leta ihop fast på eget håll. Om du förstår hur jag menar? Förstår det knappt själv. Kaos, kaos, kaos. Mitt nya favoritord!

Vi måste förövrigt prata mer om allt som vi pratade om innan (också Jane).

Jag bröt nästan ihop på stan idag. Pratade med Freddie i telefonen om hur mycket det är av allt nu. Snart går jag nog in i väggen. Känns som en tidsfråga innan jag blir inlagd. Jag vill inte! Men nu blev det bara för mycket. Får inte flytta till Unga vuxna i Älvsjö (där alla andra är, Andreas bl.a) innan mötet på Soc, stess med att inte kunna plugga på egen hand, hur jag ska få mer pengar, om jag kan klara av ett jobb, boende. En massa skit som ockuperar min hjärna. Eller snarare en massa ångest. Inget utav det är väl skit. Känns inte lättar med alla som ”hälsa henne det”, ”säg att jag tycker..”, ”kan hon förklara det själv” och jag vet inte allt. Det är bara för mycket.

Och fan vad jag tjatar om hur jobbigt jag har det. Jag skäms. Vill inte tjata om det, men om jag håller det för mig själv så blir det bara jobbigare. Och ändå finns det så mycket som jag aldrig hinner med att få ur mig. Eller tillåter mig att prata om. Jag borde verkligen använda min ”dagbok” mera. Och hoppas att jag får komma till dbt:n, mellanvården och aktivcentrum snart. Aktivcentrum är nästa onsdag som tur var.

Tänkte faktisk att jag skulle skriva dig ett brev (text Thåström).

Det funkar att skriva brev, till någon, som man aldrig skickar. Man får ur sig allt på ett annat sätt då än att bara skriva om det för sig själv, även om det med funkar. ”Kära dagbok” kan gå bra, då känns det som att man skriver till någon. Ändå bättre om dagboken får ett namn ”Kära Tracy. Idag hände...”. Kan väl jämföras lite bisarrt med en killes kuk. ”Jag ska rasta Dallas” kanske känns bättre än ”Eum, jag måste gå.. ska ta en runk..”. Men vilken usel jämförelse! Jag skyller lite på boken som jag läser nu ”Våldtäkt och romantik”, där stod det en del om varför killar (gäller nog inte alla) hellre säger ”den” eller ger ett namn. Heh, jag och en vän (är vi fortfarande vänner?) bestämde oss för att göra revolt och ge våra bröst namn. Så nu har mina bröst ett varsitt namn; Hagbard (efter en felsägelse på min kusin Hampus namn, att jag sedan kallade honom Holger efter mitt ex's kompis pappas ödla är en annan sak XD)och Sölve. Om någon nu skulle vara intresserad av att veta det XD

Men till skrivandet; jag ska verkligen försöka börja skriva fler noveller. Eller små biografier skulle man väl kunna kalla det. Nummer 1 (förutom att skriva klart uppsatsen) är att skriva om första gången som jag blev utsatt. Så detaljrikt som möjligt. Dels för att det bli bäst om jag nu skulle vilja göra något mera med texten, men mest för att bearbeta. Efter det följer en hel del flera novelltankar. Kanske skulle försöka jobba vidare på den som jag fick i uppgift av Ziggy att skriva. Träffade förresten Ziggy i söndags. Vi ses allt för sällan, jag vill ha mer av det. Som med alla andra. Men Ziggy är en utav dom mest prioriterade, och jag hoppas att det inte låter som att jag prioriterar i min vänskap nu, men det känns viktigare att umgås med dem som kan behöva det lite mera. Det funkar ju inte att åka till Borås hela tiden (ta inte illa upp ni där nere! Kommer snart till Göteborg iaf över en dag).

Borde ta tag i diktandet också. Jag skrev en, kanske två beroende på hur man ser det, tidigare idag. Fick respons av kusin Carro och Emil, men ingen mera :\ Jo Rasmus, men det var lite svårt att förstå om han menade det som en kommentar till dikten eller om det bara var något han sa.

Men mer diktande helt enkelt. Jag saknar det. Lyckas jag med en dikt så känns det väldigt bra. Får jag dessutom bra kritik om den så känns det ändå bättre. Det gäller bara att hitta inspirationen. Inspirationen, lusten och orken rättare sagt. Och tiden. Skulle de sakerna finnas så skulle allt vara lättare! Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska börja med brevskrivandet igen? Har brev sedan 04 som inte är besvarade. Det är mest Helena som jag försöker skriva till lite då och då (väääldigt lite ”då”). Men varje gång jag ger mig in i det på nytt så tar jag vatten över huvudet. Bara kolla min mail .. *jättebaoutasuck fylld med besvikelse över mig själv*

Jag vill, jag vill, jag vill! Det är (som vanligt) så mycket som jag vill hinna göra, önskar att jag kunde och hann, men ja ..*bautasuck igen*

Är det förvirrande att läsa detta eller är det bara jag?

När jag tillslut var på väg hem idag så bestämde jag mig för att ta en annan väg hem. I vanliga fall brukar jag gena över stationen i Alvik när jag går, men utan busskort så gick inte det, smått pank (sparar till Danmark) och har inte råd med att köpa eget busskort eller lägga ut för mycket pengar på sms-biljett. Och eftersom jag inte fixar att åka till Unga vuxna i Sumpan ensam, så kan jag inte hämta nytt där, så ska dem skicka ett på posten kom vi tillslut fram till.

Men ny väg alltså. Testade för att se om det gick att gå längst med vattnet, Tranebergs strand, och det gick utmärkt. Det var riktigt fint även i grått väder. Intill betongens hårda och sargade själar och vattnets isande innandöme; där ska dem aldrig lyckas ta mig. Hittade en plats som kändes som min alldeles egna. Där ska jag krypa ihop för mig själv och bli överkörd av ett flertal ton på hjul. Det ligger precis bredvid Tranebergs bron. Jag tog några bilder på själva bron underifrån, men inte på just det stället. Hann tyvärr inte stanna någon längre stund för att ”utforska” mera, det får bli mitt nästa ”äventyr”.

Jag gillar vattnet, det är magiskt på något sätt. Jag kan sitta i timtal och titta som förhäxad på vågorna. Men det är enklare vid havet. Det ska vara vilda vågor som lever sitt eget liv. Inte en del av en Mälaren mitt i Sthlm, där de enda vågorna (i stort sätt) orsakas av turistbåtar. Men det kan vara fint iaf. Speciellt tidiga mornar när solen precis har gått upp, alldeles stilla och tyst. När det bara är jag ute inom synhåll, då lever jag extra mycket. En dos av lycka som är svår att nå utspädd av hundskall, cyklar och barnskrik. Eller för den delen berusade män och tonåringar med.

Jag vill verkligen inte att det ska bli höst och kallt. Visst kan det vara fina färger, men det tar mitt badande ifrån mig. Nakna midnatts dopp är något utav det mest levande som finns. Påklädda också givetvis. Men på natten är det så gott som öde nere i mitt levande paradis. Ingen oro över att bli sedd ;”fan vad ful jag är just nu”. Jag vill INTE att det ska bli kallt och massa ångest. Mörkret påverkar mitt mående, det vet jag. Att inte kunna leva längre gör mig väldigt ledsen. Har seriösa tankar på att åka utomlands, till det levande vattnet. Släppa allt och alla för ett tag och bara dra iväg. Ledsamt att behöva vara ensam, men vem skulle jag kunna få med mig? Att vara ensam kanske är vad jag behöver. Även om det skulle kännas jäkligt svårt. Tror inte att Freddie förstod hur jobbigt det blev för mig när han åkte iväg på sin sista minuten resa bara sådär. Jag som hade pratat om att sticka iväg och han som sa att jag borde komma igång med skolan först. Det kändes inte snällt.

Men jag kan inte åka nu iaf. Kan inte lämna Andreas innan jag är säker på att han är bättre. Kan inte sluta tänka på att han kanske behöver opereras. Och då tänker jag på mammas operation, på att jag inte fick följa med henne (Jag är i den fasen nu att jag vill veta vilka hon träffar, vem är han som följer med henne till sjukan (fast jag erbjöd mig först och hon lovade mig att jag skulle få följa med, är jag dum som trodde att hon ville ha min hjälp?), hur väl känner de varandra och träffas de offentligt första gångerna? Jag känner mig i det skedet som mamma åt min mamma, vill inte att hon träffar män som jag inte vet något om. Inte för att det händer ofta, men ändå).. Men mest tänker jag på vad han sa om operationen, vad som kunde hända :'\

Det händer ofta att jag drömmer mig bort. Både i texter och i verkliga livet. För några år sedan hade jag en period då mamma var väldigt orolig över mig, jag kunde inte skilja på verklighet och fantasi. Sa hon iaf. Det kunde jag, men min fantasivärld var så mycket enklare att leva i. Där var jag alltid huvudpersonen, jag var omtyckt och hade alltid vänner omkring mig. Jag hade en helt ny familj. Ville på något sätt tro att jag hade blivit bortbytt på BB, att mina föräldrar inte var min rikta mamma och pappa. Att min ”Mio min Mio-pappa” skulle komma en dag och allt skulle bli bra. Men sedan fick jag ångest över att jag tänkte så. Berättade ändå för mamma om hur ”mitt liv” var. Min riktiga familj skulle ju självklart få följa med och leva med mig där, men jag minns inte hur. Övergången mellan mitt riktiga liv och det var inte så tydlig, jag var bara där. Jag hade jättemånga syskon, en tvilling (Ibland skriker jag efter henne när jag mår riktigt dåligt, då kan bara hon rädda mig och göra allt bra. Ibland ropar jag efter Tim och är övertygad om att han finns där och vakar över mig hela tiden, jag kan sträcka ut handen för att röra vid honom. . Jisses, jag är galen va? Jag är galen på riktigt! Hjälp!), en himla massa djur och en gigantisk Herrgård med egen flygel. Ibland flyger jag iväg till den världen nu med, men den ser inte ut på samma sätt längre. Nu vill jag ha det onödigt stora och lyxiga så att jag kan låta min vänner bo där om dem vill. Att allt måste ha med pengar att göra. Jag vill kunna ge Christoffer en egen lägenhet (om det så måste vara i England för att han ska trivas) efter allt han har gett mig bara genom att finnas där. Jag vill verkligen det. Om du ser detta C, jag har frågat moster hur länge till hon ska ha sin lägenhet uthyrd, om du kanske kunde få hyra den, men hon visste inte det.

Jag och Anna pratade om hur vi ville bo förut. Får jag fantisera så skulle jag vilja ha en stor lägenhet inne i stan, en liten stuga i fjällen, Herrgården, en segelbåt, ett litet hus i skärgården (ett gulligt litet ett, det måste inte finnas rinnande vatten eller el, bara det finns brunn och öppen spis) med sjöutsikt, tomt och egna klippor och en tänkarsten och ett hus i Spanien eller något liknande. Om man får fantisera vilt alltså. Pooler, bastu, gigantiska garderober och tjänstefolk. Djuren ska vi inte tala om. Intill herrgården ska det finnas ett stall, så det kanske skulle kallas för en ranch istället. Men det jag vill ha mest som ändå skulle kunna vara realistiskt, det är huset i skärgården. Det måste inte alls vara stort och snyggt, det kan vara precis så som jag skrev ovan, det måste inte vara en populär och stor ö, det måste inte gå att köra dit ut med bil (men det skulle underlätta) och om jag ska bo året om så får det gärna finnas vatten inne iaf. Men huvudsaken är tänkarstenen och att kunna bada någorlunda ostört, inte allt för långt bort. Eller ett liknande hus fast på landet. En liten stuga eller ett vanligt hus, bara det finns plats för djur.

Usch, nu kommer jättemånga tänka att fan vad bortskämd hon är, men så är det inte. Inte egentligen. Ett eget ställe med plats för mig och djur är vad jag begär. Ett ställe där det funkar att leva, med värme, vatten, el mm.

Jag är fortfarande inte klar med det som jag tänkte att inlägget delvis skulle handla om. Får bli ytterligare ett eller flera. Ber återigen om ursäkt för ni som måste traggla er igenom detta. Om ni inte är väldigt förtjusta i att följa mig i min tankeverksamhet vill säga :)

Bilden är ifrån min Sargade betong plats.