Jag har inte bloggat på väldigt länge.

Jag har allt och inget att säga. Har hänt en hel del, men inget som jag orkar med nu. Det akuta skriver jag i "dagboken".

Påväg tillbaka ner i mörkret nu. Den pissiga avgrunden.

Jag orkar inte mycket och det jag orkar lägger jag inte ner vid en dator.

Jag lyssnar på gamla Noice låtar. Kärlek <3 Jag har kollat upp deras spelningar och ska tamefan på MINST EV AV DOM! Jag älskar deras musik och avundas som fan för att jag inte var ung då dom var som störst ;__;

Likaså gyllene tider. Men inte alls lika mycket.

Har lyssnat på en hel del "morfarsmusik" oxå.

Typ Lasse Berghagen, Cornelis Vreesvijk, Lill Babs, Anne-Lie Rydé med flera. Så nu vill jag göra en sommarskiva med gamla svängiga låtar ^^ Fasen vad jag kommer bli mobbad för det :p Men jag gillar fan vissa gamla låtar. Och det gör morfar med, så därför ska jag prata med honom om det ^^,

Kommer ett annat inlägg om studentfirandet när jag har tid.

Noice <3 

Och smått pissed off.

Hade precis skrivit ett inlägg som var klart för att publiceras. Om man nu kan kalla ett blogginlägg publicerbart.

Iallafall. Det har varit så mycket att göra dom här senaste dagarna att när jag har en ledig stund över så känns allt jättetrist. Nästan jobbigt.

Idag drog Smaka på Stockholm igång i Kungsan. Jag vill dit. Men det känns sorgligt att behöva åka in själv. Ingen annan kan. Just ikväll är alla upptagna. Jobb eller studentfester. Känner lite självömkan eller vad det nu heter; känner mig otroligt ensam.

Studenten ja.

En himla massa olika fester och bjudningar. Kan inte låta bli att tänka att jag har blivit bjuden på så få. Visserligen är morgondagen proppfull. Jossan på förmiddagen i Liljeholmen. Kusin i Tjällmo, Östergötland. Caroline på kvällen tillbaka i Sthlm. Det kommer bli satans fullt och ont om tid. Men kul.

Men förutom dessa tre; nog känner jag väl fler 89:or i Sthlm? Eller gör jag inte det?

Jag ringde till Anette som var på bjudning hemma hos Shadi. Jag blev lite småledsen över att jag inte blev bjuden själv. Hon var ju faktiskt på min fest. Men det är inget att deppa över.

Men jag skulle inte säga nej till fler fester. Utan att behöva fixa dom själv :p

Igår träffade jag som sagt Anna bengtsson. Jag trodde inte att hon skulle dyka upp eterom hon inte svarade varken på sms eller när jag ringde.

Men hon kom. Ca en halvtimme försent, men iallafall. Visade sig att hon hade åkt ifrån mobilen hemma.

Vi hade det trevligt. Gick till Röda korsets café vid mariatorget och fikade. Pratade en himla massa. Om allt. Böcker och gamla lärare. Vietnam och resor. Volontärarbete. Det klassiska samtalsämnet; killar.

Anna är en sån person som jag skulle kunna tänka mig åka hem till mitt i natten när jag befinner mig i en kris. Eller jätteångest. Eller bara vill snacka.

Jag hoppas att vi kan hålla kontakten tätare nu.

Jag har alltid uppskattat våra samtal och mail.

Vore det inte för henne så skulle jag nog aldrig ha kommit såhär pass långt i bearbetningen med första våldtäkten. Det var Anna jag gick till först och frågade om råd. Jag är henne evigt tacksam. Hon är en bästa vän, helt klart. Inte min, inte än iallafall, men kanske kan komma att bli.

På kvällen åkte jag in till Freddie. Vi pratade en hel del. Jag tycker om att prata med folk som är duktiga på att lyssna. Och som kan föra tillbaka ett bra samtal utan att det blir för mycket eller för lite.

Stefan kom in tillsammans med deras gemensamma vän. Så nu har jag träffat honom också. Han verkade snäll :)

Jag ska ju jobba med honom i sommar på Ung 08, så det kan ju vara bra om jag vet vem han är. Han berömde mig för föreläsningen inför polisstudenterna.

Jag skulle vilja skiva en hel massa om vad vi pratade om, jag och Freddie.

Men jag tror att jag ska behålla det för mig själv.

Eventuellt skaffa en privat dagbok att skriva i bara för min egen skull. Om jag nu skulle orka med det. Jag får ont av att skriva förhand en längre stund. Typiskt att jag ska hålla så hårt i pennan.

Jag åkte hem närmare tolv. Otroligt befriande att kunna bestämma tiden helt själv på när jag ska komma och gå. Speciellt nu på kvällarna. Då kan ingen egentligen hindra mig.

Det jobbiga var att tunnelbanan nästan hade slutat gå. Fick sitta och vänta i tjugo minuter. Hemma straxt innan ett. 

Boken jag läser nu är helt magisk. Om man nu kan kalla det så. Syskonkärlek av Katarina von Bredow. Jag sugs in i den som rymdskepp i svarta hål. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när den är slut.

Tusan vad man ska få skit för att man skickar bilder.

Jag skickade en bild på piercingen till Fredrik. Men det var visst väldigt fel. Herregud, har jag bara inbillat mig att det var någon speciellt över den killen?

Äntligen någon som kunde vara vän trots att han har tjej. Förihelvete förlåt då. Det är mitt fel precis som vanligt förstås.

Dra något gamalt över huvudet och försvinna ifrån ytan ett tag.

Så jävla skönt det skulle vara. När man bara ställer till med problem oavsett vad man gör.

Eller?

Johan berättade om Jimmy igår. En kille från Göteborgs Unga vuxna hus (om dom har ett eget hus?) som han och Henrik hade träffat.

Jag hade också gärna velat träffa honom.

Så jag bad om att få kontakta honom och vi har haft sms kontakt under morgonen. Han pratar gärna mera med mig :)

Nu väntar jag på att han ska svara på mitt mail. Antagligen åker vi ner, jag och Johan, till deras hus i höst. Men ev åker jag själv ner nu i sommar och träffar honom för att diskutera mera med honom. Och se verksamheten med egna ögon.
Jag hoppas verkligen på det här. Kanske får jag en ny vän i samma veva :)

SvD nu på förmiddagen. Det var häftigt att med egena ögon få se hur en tidningsredaktion ser ut. Ingen tv4-ungdoms-serie-visning. Det var väldigt rörigt; jag vet inte om jag skulle klara av det själv att jobba i ett sådant kaos. Men jag kan vara duktig på att koncentrera mig i kaos när det väl gäller.

Det var trevligt att träffa Christina igen.

Jag tycker om att prata med henne. Hon är lugn och förstående. Och hon uppmuntarar mitt skrivande och läsande vilket betyder oerhört mycket för mig. Det gör mig väldigt glad. Det är inte många som uppmuntrar mig så pass mycket som hon gör. Tack Christina :)

Hon tror att jag kan skriva en egen bok. Att jag inte behöver henne till att skriva den. Och till viss del kan jag nog kanske klara det själv. men jag skulle ändå vilja ha hennes hjälp. Det skulle vara skönare om någon annan skrev om min situation. Speciellt så att det ska kunna uppskattas och få starka reaktioner av andra. Jag är mer för själva känslorna. Eller "novella" ihop historien. Jag vet inte om jag skulle klara av att skriva en självbiografi. Mitt mål är inte att bli en ny Berny Pålsson, det är inte den publiken jag vill nå. Även om jag gillar Bernys bok. Jag har lite skuldkänslor över att än så länge bara ha hunnit läsa "Vingklippt ängel" och inte "Känn pulsen slå". Jag får ta och läsa den.

Kanske jag skulle ta och fråga; vill ni läsa en verklighetsbok, en självbiografi eller en "lärobok"?

Ska jag skriva eller Christina? Eller kanske båda?

Ska jag försöka skriva egna böcker istället? Om annat än med mig som brottsoffer?

http://aftonbladet.se/kvinna/article2366696.ab

Ibland förstår jag mig inte på det svenska folket. Hur kan man vara så dum att man påstår att ett offer får skylla sig själv? Jävlars skitungar och bajsmänniskor! >_<

Ursäkta språket, men vad fan tänker dom med?

Det är just sådana idioter som jag vill sätta på plats.

Jag utmanar den som tycker att allt är mitt fel att personligen säga det när han eller hon ser mig i ögonen. Gör det och jag lovar att du kommer flyga åt helvete med en fjärt!

Tack. Massa tack för att du hade skrivit i Aurosias blogg så att jag kunde hitta dig. För att du har tipsat mig om din bok. För att förlaget öppnar bokhandel och jag inte har missat releasen och Kristian Anttila.

Tack så jättemycket käraste du. Fast jag knappt vet vem du är.