Och smått pissed off.

Hade precis skrivit ett inlägg som var klart för att publiceras. Om man nu kan kalla ett blogginlägg publicerbart.

Iallafall. Det har varit så mycket att göra dom här senaste dagarna att när jag har en ledig stund över så känns allt jättetrist. Nästan jobbigt.

Idag drog Smaka på Stockholm igång i Kungsan. Jag vill dit. Men det känns sorgligt att behöva åka in själv. Ingen annan kan. Just ikväll är alla upptagna. Jobb eller studentfester. Känner lite självömkan eller vad det nu heter; känner mig otroligt ensam.

Studenten ja.

En himla massa olika fester och bjudningar. Kan inte låta bli att tänka att jag har blivit bjuden på så få. Visserligen är morgondagen proppfull. Jossan på förmiddagen i Liljeholmen. Kusin i Tjällmo, Östergötland. Caroline på kvällen tillbaka i Sthlm. Det kommer bli satans fullt och ont om tid. Men kul.

Men förutom dessa tre; nog känner jag väl fler 89:or i Sthlm? Eller gör jag inte det?

Jag ringde till Anette som var på bjudning hemma hos Shadi. Jag blev lite småledsen över att jag inte blev bjuden själv. Hon var ju faktiskt på min fest. Men det är inget att deppa över.

Men jag skulle inte säga nej till fler fester. Utan att behöva fixa dom själv :p

Igår träffade jag som sagt Anna bengtsson. Jag trodde inte att hon skulle dyka upp eterom hon inte svarade varken på sms eller när jag ringde.

Men hon kom. Ca en halvtimme försent, men iallafall. Visade sig att hon hade åkt ifrån mobilen hemma.

Vi hade det trevligt. Gick till Röda korsets café vid mariatorget och fikade. Pratade en himla massa. Om allt. Böcker och gamla lärare. Vietnam och resor. Volontärarbete. Det klassiska samtalsämnet; killar.

Anna är en sån person som jag skulle kunna tänka mig åka hem till mitt i natten när jag befinner mig i en kris. Eller jätteångest. Eller bara vill snacka.

Jag hoppas att vi kan hålla kontakten tätare nu.

Jag har alltid uppskattat våra samtal och mail.

Vore det inte för henne så skulle jag nog aldrig ha kommit såhär pass långt i bearbetningen med första våldtäkten. Det var Anna jag gick till först och frågade om råd. Jag är henne evigt tacksam. Hon är en bästa vän, helt klart. Inte min, inte än iallafall, men kanske kan komma att bli.

På kvällen åkte jag in till Freddie. Vi pratade en hel del. Jag tycker om att prata med folk som är duktiga på att lyssna. Och som kan föra tillbaka ett bra samtal utan att det blir för mycket eller för lite.

Stefan kom in tillsammans med deras gemensamma vän. Så nu har jag träffat honom också. Han verkade snäll :)

Jag ska ju jobba med honom i sommar på Ung 08, så det kan ju vara bra om jag vet vem han är. Han berömde mig för föreläsningen inför polisstudenterna.

Jag skulle vilja skiva en hel massa om vad vi pratade om, jag och Freddie.

Men jag tror att jag ska behålla det för mig själv.

Eventuellt skaffa en privat dagbok att skriva i bara för min egen skull. Om jag nu skulle orka med det. Jag får ont av att skriva förhand en längre stund. Typiskt att jag ska hålla så hårt i pennan.

Jag åkte hem närmare tolv. Otroligt befriande att kunna bestämma tiden helt själv på när jag ska komma och gå. Speciellt nu på kvällarna. Då kan ingen egentligen hindra mig.

Det jobbiga var att tunnelbanan nästan hade slutat gå. Fick sitta och vänta i tjugo minuter. Hemma straxt innan ett. 

Boken jag läser nu är helt magisk. Om man nu kan kalla det så. Syskonkärlek av Katarina von Bredow. Jag sugs in i den som rymdskepp i svarta hål. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när den är slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där. Alltså; ny adress:   Shortforcrazy.blogg.se     Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Ka...

Ja, nej, det gör ju inte det.Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan s...

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet. Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste ho...

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.   Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.   Konstatera 3) Reptiler oc...

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest. Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner. För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.Just nu vill jag g...