Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.

Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.

Konstatera 3) Reptiler och insekter och sånt dära är ju bara för sött ibland. En blir varm inombords. Dessvärre tog jag för ett tag sedan beslutet till att avliva snäckorna på det mest humana sättet i frysen. Jag grejar ju inte att ha färsk frukt och grönsaker i längden, och bara gröt blir trist även för den mest vane. Hanleon går numera med honorna. Ena honan har fått bitmärken, men eftersom värmemattor och kablar är så grymt svåra att få tag på till ett schysst pris så får det fungera ändå.

Konstatera 4) Likheter mellan motionscyklar, barnstolar och "aktiviteter" är plågsamt uppenbara - en får så jäkla ont i baken när en inte har testat på ett tag. Ja, så nu sitter en kudde och ett stycke kaninkoppel på cykelsadelhelvetet för att inte bringa fram ännu mera bitterfitta.

Konstatera 5) Den mest hemska julsnapsvisan måste vara "Slå tomtegubben hårt  glasen och låt han långsamt förblöda" .. Jag menar, jag gillar tomten.

Konstatera 6) Återigen, hur ska det nu gå utan dator när jag väl har lyckats komma igång med att rensa tankarn?!

Slutsats.

Håll allting inom dig och explodera, eller säg som det är och gå sönder i alla fall.

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest.

Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner.

För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.
Just nu vill jag gå ner, och seriöst, det finns nog inget som kan göras åt det. Äh, klart det finns. Jag är bara depp. Bara depp; så litet det låter när det kan förstöra hela världar.

Gladast just nu blir jag av min systers pokvän, han verkar få henne till att bli så lugn och snäll. Inga mera blåmärken, inge mera ärr.

Jag vill ha en pojkvän, och jag vill ha en bästa vän. För att jag inte ska för känslor för min bästa vän, och för att min pojkvän inte ska bli min bästa vän. Det är patetiskt, jag vet. Jag klarar mig nog bättre ensam. Skitsamma, vem vill veta i vilket fall som helst.

Em sticker till USA i morgon. Fyra år skall hon vara där. Hon kommer dock hem ibland. Synd att Niklas blir kvar här. Men han är snäll som sagt.

Fred-Fred är i Australien i en månad, jag är utan kontaktperson. Chip-Chip är i Nybro, jag hade väl kunnat få låna honom?

Jag gillar förresten min nya systemkamera en massa massa massa! :D

Sammanfattning av mig under de senaste månaderna; Jag är arg, jag är bitter, jag är inte mig själv. Anar ugglor i mossen om att det kan vara all denna metalmusik som jag numer har börjat lyssna på. Och de där orden. Visa aldrig någon räddsla, visa dig aldrig svag. Jag lyssnade på det, dumt nog, och jag tog åt mig. Ett tag slutade jag nästan att prata. Och jag gjorde det dumt jävla nog för att försöka komma närmare, i helvete heller. Jag är hellre hatad för något som jag inte är, än att vara osynlig och ickeomtyckt för den jag är, låter det rimligt?

Vem fan bryr sig...

Jag tänkte säga att riktigt kärlek är att vilja det bästa för den andre personen, oavsett var det sätter dig. Det finns en liten kille nu som jag tycker om mer än allt annat. Kotten. Önskar att han var min egen, så ego är jag.

Men du vet, det går ju inte. Tycker iofs om Lill-Emil också, även om han sparkas.

Ärligt talat så tycker jag nog om alla förutom mig själv. Men mitt ansikte ljuger inte...

Av någon jävla anledning så har Easy, Faith No More, fastnat på mitt huvud. Det skulle vara en låt som riktigt gjorde ont, betyder det att jag har hittat rätt då? Fast jag tror inte det. Det finns inget som en enkel söndagsmorgon. Skillnaden mellan att fly och att gå, det är att man inte springer som gående.

Min dator är fortfarande paj, och inte fan finns det någon back-up på den nya externa. Hur fan ska jag kunna skriva utan dator?! Skriva noveller för hand är inte det enklaste ur redigeringssyfte.

Nej, nu kallar magen. Fått en remiss nu iaf. Kanske är jag dödligt sjuk, det vore något. Bli alltid en massa jävla uppståndelse när nått sånt händer.