Det känns så tomt och ensamt att vara hemma igen. Att vara utan Emil. Om det inte vore för skolan så skulle jag ha stannat kvar hela veckan ut, enda tills hans pappa kommer tillbaka hem. Det känns fel att vara här när han är där. Jag vet att vi inte skulle klara av att bo ihop så som det ser ut nu. Jag måste bli friskare och starkare först. Men det känns ändå jätte jobbigt att vara ensam. Varje gång som han åker från mig eller jag från honom, så går en del av mig sönder. Fast jag vet att det inte är så, så känns det ibland som att vi aldrig mera kommer ses. Jag hatar att ha det så!

Älskling, jag saknar dig såå!

En annan sak med att vara ensam; det är läskigt. Jag är rädd för att jag ska tappa kontrollen över mig själv och snitta upp halsen igen. Skadar jag mig så skadar Andreas sig; det vill jag inte riskera! Jag och Emil har pratat om det, att jag har ett självskadebeteende. Han vill inte att jag skadar mig (men vem vill egentligen att någon annan ska skada sig själv?), men jag kan inte sluta. Jag har minskat det väldigt mycket, men lyckas inte sluta helt. Hur mycket jag en försöker. Istället har det blivit så att jag dricker mycket istället (har dock lyckats att minska ner från varje, varannan dag till runt en dag i veckan). Och ibland när det blir extra jobbigt, då man helst bara vill dö, då kombinerar jag med tabletter eller snittar mig över halsen. Senast jag var på halsen var förra söndagen, men då flippade jag totalt efter det med Andreas. Tappade totalt kontrollen och gick som på en autopilot med sikte på att skada utan att döda. För som jag skrev i ett tidigare inlägg, för det mesta vill jag inte dö, inte egentligen. Att skada mig är mitt sätt att överleva. Något som vissa har väldigt svårt att förstå. Likadant med hur det är att vara brottsoffer för sexuella brott. Det blir en senare uppgift för mig att försöka förklara, eller livsuppgift snarare.

Men till självskadebeteendet igen. Jag har varit i dess ”demoner” sedan 2003. Mars om jag inte minns fel. Jag försöker sluta, men det går inte. Jag har för mycket ångest att hantera för att klara mig utan det. Det har blivit ett tvång. Jag vet att jag sårar många med vad jag gör..För att inte tala om självmordsförsöken.. ibland när man mår riktig dåligt, då slutar man helt enkelt att tänka. Det är först efteråt som man inser hur stor skada man orsakade. Jag försöker alltid ha i åtanke att jag kanske sårar folk, vilket på senare tiden har resulterat i att jag inte alltid berättar vad jag gör eller har gjort :\ Men nu försöker jag vara mer öppen med det, dels för att det är en del av mig och mitt sjukdomstillstånd, dels för att inte behöva såra i efterhand. Men jag försöker ”uppmuntra” folk till att istället för att bli allt för ledsen eller förbannade på vad jag gör, se till framstegen som ändå har hänt. Senast jag skar mig i armarna så hade jag ca 120 sår på bara vänsterarmen, men de flesta ytliga. Likaså med halsen, det blödde en del och blev ca 10 sår. Även om jag ibland önskar att jag kunde det, även fast det är en rejält dålig önskan, så kan jag inte skära för djupt. Min verklighetsflykt och ångestlindring ska inte få ta livet av mig! Nu kanske jag skär mig ett par gånger men tätt mellanrum men som följs av ca 2-3 månader utan något skadande alls. Det är en förbättring jämfört med för ca 2 år sedan, då det blev ett par gånger i veckan. Dock är det mera nu när det väl händer, men över lag så är det mindre än tidigare. Dessvärre använder jag mig av flera ”dödliga” försök nu jämfört med för några år sedan. Då var jag aldrig på halsen, jag försökte aldrig hänga mig eller strypa åt andningen för ett tag. Jag drack aldrig och kombinerade definitivt aldrig alkohol med tabletter. Jag slarvade aldrig med maten förut på det sättet jag gör nu. Däremot kunde det hända att jag lät bli sprutorna med flit. Så det är väl kanske lite klyvna åsikter. Jag vet med mig att jag kommer inte kunna låta bli att skada mig trots att jag lovat Andreas. Jag försöker, men kan inte lova något sådant. Inte utan professionell hjälp. Men förhoppningsvis klarar jag mig länge. Och när det väl händer kommer jag antingen säga precis som det är eller smyga med det av rädsla. Eller snarare feghet. Kanske går jag på benen eller någon annan kroppsdel som är enklare att dölja. Det sista jag vill är att såra andra genom mitt egna beteende. Jag vill inte att folk ska skada sig själva, men det blir lite dubbelmoral från min sida.

OBS! Tänk på att jag inte skriver detta för att jag vill få er sympati! Jag skriver för att bearbeta och förhoppningsvis ge en klarare syn till varför människor skadar sig. Jag är inte någon kolla-jag-skär-mig-det-är-så-synd-om-mig-person!

Dock har jag en väldig ångest nu för att min hals är läkt. Jag skäms för det, men kan inte hjälpa det. Men nu för tiden har jag ångest för allt och inget. Ångest över att jag kanske kommer må dåligt och få ångest senare under dagen. Det är nästan sjukt, jag vill inte att det ska vara så!

Jag ger nog ett uttryck av att vara galen eller rejält självmordsbenägen, kanske borde jag spärras in, men jag vill att ni ska veta att jag har sökt hjälp. Men det tar sådan förbannad tid. För dåligt för öppenvården men för frisk för slutenvården. Med dubbeldiagnos (Om man räknar med diabetesen.. och säkert ett ”flertal” diagnoser som jag inte har fått diagnostiserade än! Jag är smått besatt av att självdiagnostiseras mig själv. Psykiskt som fysiskt. Är jag inte hypokondrisk så har jag hypokondriska tankar om att vara hypokondrisk! Lycka till med min ”Medicinsk grundkurs” :\ ) så är det dessutom ännu svårare att få korrekt hjälp.

Här följer några länkar om självdestruktivitet och självskadebeteende.

Ev fyller jag på efter hand. Att hjälpa människor som på ett eller annat sätt är psykiskt sköra är en utav de saker som jag brinner mest för! Brottsoffer eller inte. En dag ska lyckas som föreläsare och på ett eller annat sätt lyckas hjälpa människor i liknande sits som min. Hur jag sedan ska ta mig dit är en annan historia. Se kommande inlägg om Sthlms Tjejjour.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvskadebeteende

http://sofiasdagbok.blogspot.com/2007/04/sjlvskadebeteende-och-frdomar.html

(Sofia Åkerman's blogg. Sofia har skrivit "Zebraflickan")

http://www.ktl.fi/portal/svenska/avdelningar/mao/forskning/mental_halsa/epidemiologi_och_genetik/affektiva_storningar/sjalvdestruktivt_beteende/

Nu måste jag sova, borde sovit sedan ett par timmar tillbaka, men behövde verkligen få ur mig allt. Ändå inte klar, as usual.

Imorgon ska jag träffa Freddie iaf, då kanske jag får ur mig lite mera tankar och känslor. Vi ska försöka skriva ner allt som jag vill ha hjälp med och behöver ta tag i. Hoppas att det lyckas. Till och med det, tanken på att skriva ner allt, ger mig ångest. Usch, jag vill inte!

Och på tal om inget så saknar jag Rasmus, han har varit jättesnäll de senaste dagarna. Om än bara över sms, men utan hans pepptalk skulle det ha känts ändå jobbigare.

Saknar självklart Andreas och Christoffer också. Och en massa flera <3

 

Jane

11 september 2008 10:44

Det värsta med att ha självskadeönskningar i huvudet , är när man är så lat att man för tillfället inte orkar göra någonting åt det , eller hur?

http://jane.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där. Alltså; ny adress:   Shortforcrazy.blogg.se     Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Ka...

Ja, nej, det gör ju inte det.Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan s...

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet. Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste ho...

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.   Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.   Konstatera 3) Reptiler oc...

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest. Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner. För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.Just nu vill jag g...