Frida ringde mig idag för att fråga hur jag mådde ^^ Hon har ringt tidigare med, men då har jag missat samtalen. Vi har bara ”känt” varandra i ca 3 dagar. Ibland ”klickar” man med folk direkt. Ska försöka hälsa på henne när vi åker ner till Göteborg och Liseberg innan vår weekend i Danmark. Men vi får se hur det blir.

Skulle ha behövt pratat med henne igår när jag satt på centralen och tankarna skenade iväg. Delar av mig fick en extrem lust av att gå rätt ut framför tågen, men det blev inte av. Som tur var. Vill man dö? Jag vill nog helst bara ha en förbannat lång paus från allt. Och komma tillbaka när allt är bra igen. Slippa vara sjuk och gömma mig bakom ett psykiskt sjukdomsskal hela tiden. Men det är lätt att skapa ett önsketänkande, det är en annan sak vad som egentligen händer. Det kanske inte är så skitdåligt egentligen, men för mig är det kaos och ett rent helvete ändå!

Och igår när jag satt där så var det verkligen BAJS!

Fick inte tag på Andreas och befann mig som i trans eller någon form nästintill psykos, kändes det som. Och jag vet inte riktigt vad. Det var bara kaos. Kaos som det mesta har varit den senaste tiden! Jag lyckas inte få ut mina tankar på papper så att det går att förstå, det blir bara ett enda.. ja, kaos helt enkelt! Det är så mycket som jag skulle behöva få ur mig, bara det har jag säkert sagt/skrivit ett flertal gånger, men jag får aldrig tid eller ork till det. Jag vet att jag mår bättre av att skriva av mig. Har inte knappt skrivit något i ”dagboken” på hela sommaren, förutom 3 A5 sidor idag och 2 st härom kvällen. Det lilla jag har skrivit har jag skrivit på bloggen. Om man inte räknar med några få noveller i början av sommaren och några enstaka texter till svenskan.

Som tur var ringde Andreas upp när det kändes som värst!

Andreas. Det är jobbigt att han mår så dåligt nu. Jag vill verkligen inte det! Han ska må bra. Han är värld så mycket bättre än att må som han gör! Att jag mår dåligt, okej, det kan jag ta, men att han mår dåligt.. det tar knäcken på mig!
Försöker finnas där för honom så gått jag kan, men det är svårt när man inte är på samma ställe hela tiden. Svårt att klara det på egen hand. Men att hålla i honom för att han inte ska få möjlighet till att kunna kasta sig framför passerande bilar, det är svårt in i helvete svårt! Även för den starkaste. Och jag är så svag nu. Försöker vara stark, men det är svårt. Det är så jävla svårt! Att bli lämnad ensam på msn för att han ska iväg och ”vara” självdestruktiv, det gjorde mig så jävla förbannad! Förra torsdagen, eller kanske onsdagen, var första gången som jag blev riktigt förbannad på honom. Första gången som han fick mig gråta. Han är min ända killkompis som aldrig tidigare har fått mig till att gråta. Det kändes så hemskt att få höra de orden från en vän. Vet inte hur jag ska kunna förklara det på rätt sätt, men det var bara hemskt, olidligt! Jag vet att jag har flera vänner som mår väldigt dåligt och som många gånger har varit nära till att göra ett abrupt avslut på allt lidande, men har aldrig tidigare varit med om att få höra det så "ansikte mot ansikte". Usch, börjar nästan gråta bara vid tanken på det.

I måndags när han var här så frågade han plötsligt efter en kniv. Vi hade haft jätte "mysigt". Lyssnat på musik, kramats och allt verkade bra. Sedan sa han så rätt ut. Jag bröt ihop totalt! Det var tur att jag inte hade något vasst nära till hands, annars hade jag nog försökt skära halsen av mig igen (ja, jag skar mig i halsen när jag tappade kontrollen över mig själv). Glad att han var där och kunde lugna mig, och att det bara var en bailey's flaska jag kom över. Tydligen säger han vissa saker rakt ut ibland utan att tänka sig för. Men så gör jag med när jag mår uselt. Det löste sig iaf, men det kändes då inte lätt. 

Hur fan ska man kunna klara av en sådan stor sak som självmordsbenägna vänner utan att gå sönder totalt? Herregud, hur många finns det inte som jag har lyckats krossa på det sättet, jag skäms! Förlåt, fan förlåt!

Men aldrig att jag låter någon jag älskar så pass mycket dö innan mig! 

Jag hoppas att jag inte har sagt för mycket nu bara :\ Behöver bara få ur mig en massa. Om jag sårar någon på köpet så ber jag om ursäkt!

Jag sitter i en lektionssal på ITG (IT Gymnasiet). Tillsammans med Emil. Åkte ut igår för att jag inte fixade att vara ensam hemma. Det är så himla mycket nu. Jag orkar inte. Kommer antagligen att bryta ihop när som helst. Tyckte det var bättre att följa med till skolan då, istället för att ligga ensam hemma i sängen hos honom tillsammans med min ångest och extrema vilja över att vilja skada mig (lyckades stå emot en enorm lust av att köpa nya rakblad (kalla mig emo >_<'), men börjar smått undra om det verkligen var så starkt gjort).

Men så fort bussen började närma sig ”slutdestinationen” så började jag ångra mig och få en rejäl ångest. Bara att behöva gå med en namnlapp (Charlotte Besök) på bröstet ger mig en obehaglig känsla av ångest.

Jättebra att man kommer in sist i klassrummet då oxå -.-' Det la sig en del efter första lektionen iaf. Historia, det var lite intressant. Såg någon film om en gladiator som hade funnits i verkliga livet. Dock höll jag på att somna och få sockerfall, men gick bra. Åt en macka och en yoghurt (det är rätt mycket med tanke på mina matvanor under den senaste tiden, onyttigt eller nästan inget alls (över ett dygn eller mer)) under rasten och kom självklart försent till nästa lektion med!

Gud vad det känns ovanligt att inte få äta inne i en lektionssal, jag har ju alltid haft tillstånd till att göra det med tanke på diabetesen, på tal om ingenting alltså.

Denna lärare skulle självklart stanna upp oss mitt i klassrummet och fråga om jag var besök (Men va fan, gissa tre gånger!). Ytterligare en överdos av ångest!

Konstigt nog så gillade jag den lektionen med. Samhällskunskap. Definitivt inte mitt starkaste ämne. Jag behövde ju inte delta, men det var nästan svårt att låta bli. Försökte ”sporra” Emil till att vara lite mer deltagande. Försökte t.ex vara med och diskutera när det var sådana uppgifter.

Det var en intressant lektion, hade väl visserligen kunnat vara bättre, men fick anstränga mig lite smått för att inte haspla ur mig saker jag med ^^'

En kille (Gustav, han som petade Emil i naveln XD) berättade en rätt så intressant nyhet om en kille som hade begravt sin far, trodde dom, 5 år tidigare och hade nu sett honom på TV, vid liv. Det är ju kanske inte vad man förväntar sig.

Det var en kille som var ett rejält pulver! Klantigare kille får man nog leta efter. ”Jag tror att vissa åsikter är medfödda. Asså, typ min mamma vill att jag ska klippa mig, men jag vill ju ha långt hår.. å de måste ju typ va medfött”. Hallå, vilken planet bor du på? Maccun, en utav dom som Emil umgås med i skolan, sa att det är väl snarare instinkter isf, inte åsikter. Det lät ju iaf bättre. När det gäller åsikter så vet jag inte om jag kan hålla med om att dom kan vara medfödda, men jag vet inte riktigt. Uppfostrad till att exempelvis anse att homosexualitet är fel, det kan jag ju förstå, även om jag är emot att det skulle vara fel (!), men att födas med att vilja ha långt hår, det tar jag nog inte så seriöst på. En åsikt är väl en sak och vilja en annan, eller? Han verkade iaf klantig. Man kunde ju tro att han hade lite otur just då, men tydligen var han så hela tiden. Men han bör ses för att kunna förstå vad jag menar!

Under hela den timman hade jag ont i magen av någon anledning, men det hade jag ju självklart glömt lagom till lunch. Måste ha tänkt på en elefant när jag la upp mat (även om jag ibland ser mig som än >_<'), för det blev så förbannat mycket. Fick tvinga i mig delar av maten. Känns inte bra att behöva slänga allt när man har blivit bjuden. Återigen påminns jag om hur rädd jag är för gymnasieskolor, högstadium med för den delen. Får tillbaka en massa minnen som jag under flera års tid har försökt glömma eller iaf tona ner så mycket det går. En skolmatsal är jävligt ångestframkallande! Mycket folk, mycket liv och jag vet inte allt.

Annars är det en helt okej skola, det finns en hel del folk som jag gärna skulle kunna tänka mig att vara vänner med på riktigt oxå, inte bara som ”Sama's/Cor-ai's tjej”. Skulle vilja ha en egen roll så att säga. På det sättet skulle det nästan vara enklare om folk tittade och viskade bakom ryggen, då skulle jag ha en anledning till all ångest, men nu har jag inte det :\ Det bara känns jobbigt iaf.

Vi träffade på Peci (Ludvig) ett par gånger, det var lite kul. Han är nog den som jag mest av allt skulle vilja vara vän med utanför ”Emils skola” mm. Minns våran gemensamma Dia Psalma spelning. Jag, Emil och han. Hade ingen aning om vem han var då, men eftersom jag tänkte ta med mig Anna (som givetvis inte bangade i sista minuten) på spelningen så gjorde det inget om Emil tog med sig honom. Ångrar idag att jag inte försökte prata lite mer (eller något alls!) med honom då. Minns våra ”mail” oxå. Synd att han slutade svara, hade verkligen kunnat se en vän i honom!

Minns tillbaka på Prillan's fest oxå. När jag träffade Sandra och Frida, och Prillan då (m.fl), för första gången på riktigt. Även om kvällen urartade sig i en jävla massa ångest och kaos för min del, så saknar jag det. Jag var en riktig tonåring/ungdom! Drickandes, pratandes och allt som hör till. Första gången ute på en klubb. Jag saknar det verkligen! (Återigen alla dessa minnen som jag aldrig lyckas få ur mig... fan)

Minns vår (jag, Emil, Prillan och efter ett tag hennes kille) första riktiga kväll ute på krogen oxå. Inte så jättetydligt, men det är ändå ett minne. Eurovision song contest 08. Fick ringa Lurifix för att ta reda på O'Learys öppettider :p

Och Birdie. Självklart Birdie! Mitt första LAN någonsin. Ytterligare en chans till att umgås lite tillsammans med Emils vänner. Jag kallar dom hans vänner iaf, om sedan han gör det vet jag inte. Nu när jag ska minnas minnena så går det självklart inget bra -.-' Det jag minns tydligast är Tomas. Lyckades få nästan en riktig vän! Om än lite speciell ^^' Han som skulle spela Lasse Lindh låtar på gitarren minns jag oxå, men kommer inte ihåg vad han hette eller hur han såg ut, bara att han skulle spela och att det inte blev av. Jo, det var ett litet rave oxå, om man nu kan kalla det för rave. Jag och Emil började bråka när jag höll på att langa ut sömntabletter oxå ;__; Mitt fel inser jag nu, tabletter ger man inte ut på det sättet, men just då var jag bara glad över att kunna hjälpa :\

Och nu inser jag att detta har jag antagligen redan skrivit om.

Fatta att det är kaos i mitt huvud när mina tankar och minnen dansar någon hyper cha-cha på det sättet!

Usch och blä.

Har kommit fram till att jag nog gör smartast i att dela upp alla mina kaostankar i olika inlägg. Stackars satar som ger sig in på att läsa detta, jag ber om ursäkt!