Det är gelet nu. Det är så himla mycket av allt. Det är en ända stor seriekrock i mitt huvud. Jag är en sprängladdning, redo att explodera när som helst. Men det finns ingen nedräknare. Egentligen kanske jag är är en sådan där landmina eller vad det kallas; exploderar när någon trampar på mig. Men det skulle räcka med en lätt smekning vid fel tillfälle.

I fredags natt hade jag mitt värsta ”bryt” på länge. Fick tillbaka en massa minnen. Just dem hade jag lyckats dölja väldigt länge. Men nu både såg jag allt framför mig och kändes fysisk smärta. Jag bara skakade; kunde varken sitta eller stå. Tårarna sprutade, kanske skrek jag också, det minns jag inte. Panikslagen sprang jag runt i mörkret och letade efter mammas freestyle som jag lånade för några år sedan. Först hittade jag den inte och fick ändå mer panik. När jag tillslut hittade den med ett kassettband (Fick tipset av Ann att lyssna på barnband när dessa minnen kommer; på barnband har dem alltid vänliga röster) i så fanns det inga batterier. Det var som den värsta mardrömmen fast på riktigt. Som tur var var Emil med, utan dig hade det aldrig gått älskling! Han kom på att jag kunde ta batterierna i fjärrkontrollen. Vi somnade säkert vid 03 eller senare den natten. Eller iaf jag. Det var mitt fel alltihop. Om jag inte hade fått för mig att läsa den där boken med sexnovellerna och istället sovit som Emil, så hade jag inte behövt väcka honom och minnena hade aldrig behövt komma smygande och anfalla mig bakifrån på det sättet.

Har fortfarande inte lyckats släppa dem helt.

Lördagen var över lag jobbigt, men den hade sina ljuspunkter.

Blev väckt runt 13.30 Det var skönt att sova länge, men lite stressigt med 1.5 timma på sig. Emil var bortbjuden till Petra på kvällen. Kändes inte kul alls. Jag och Daniel pratade en del om det. Man bjuder inte ena ”halvan” i ett par men inte den andra. Hon fick ju komma på min (och lite Daniels) grillfest i sommras. Jag bjöd henne på min 20 års fest också. Men nu hade hon bara bjudit Emil. Pratade med Freddie om det idag också. Antingen bjuder man båda eller ingen. Hoppas att dem hade det kul på sin jävla fest... Glad att jag slapp iaf! Det är ju uppenbart att hon bara umgås med mig för att jag ”kom med” Emil. Eller för att jag har Daniel samtidigt som hon har varit med. Jakob hamnade tydligen i samma sits, men han var hemma i Luleå och verkade inte bry sig om det.

Men vill hon inte vara vän med mig så ska hon slippa det! Jag har då ingen lust med det längre.

Jag var hos Anette i vilket fall som helst.

Men fan vad det var jobbigt att komma dit sist av alla. Visst, jag visste vilka alla var utom en, men det gjorde ingen skillnad. Hade ändå en massa ångest som satt i sedan natten. Dessutom lyckades jag riva upp en massa minnen hos Rasmus. Ibland är jag bara så förbannat klantig!

Men skulle i vilket fall som helst inte klarat av att vara ensam hemma.

Jag kom iaf dit och vi skulle kolla på film. Jag visste från början inte vilken, men det visade sig vara filmen som vi (eller Anette och Ziggy över lag) spelade in på kollo, ”Normen”. Återigen en massa minnen. Kan inte fatta att jag gick med på att äta makaroner direkt från bordet (...). Linda, Anettes kontaktperson och tidigare ledare från kollo, Högås och onsdagsgruppen, var där. Vi (alla) pratade lite om Högås och helgverksamheten över lag. Jag sa att jag saknade det och att det är synd att så mycket har förändrats. Högås ska rivas, jag tycker det känns jättejobbigt. Men Linda sa bara att förändringar är bra. Visserligen har jag en del dåliga minnen från det stället, minns speciellt två tillfällen som var helt hemska (personalen var tvungen att sova med mig för att jag inte skulle skada mig eller värre.. hade både vodka och tabletter på rummet.. Stackars Ziggy :\ ).. Men har även positiva minnen. Och en massa saknad! En hel del från Line <3 Men också från personal, vissa av dem kunde vara helt underbara. Det var till exempel på Högås som jag träffades Rasmus första gången. Ziggy från kollot. Anette, Anna och Line från onsdagsgruppen. Dem är bara några. Utan Stöd och Resursgruppen (företaget heter så) hade jag aldrig kommit i kontakt med Unga Vuxna (mest tack vare Anna) och då hade jag aldrig träffas Andreas och Christoffer; vågar inte tänka på hur mitt liv hade sett ut idag utan dem. Inte träffas Rasmus på nytt. Det kanske är tur att man har stått ut med deras ”tortyr”, annars hade kanske allt varit på ett annat sätt nu. Jävlar, det ligger mycket minnen i dessa verksamheter. Jag funderar på att börja på onsdagsgruppen igen, men vet inte hur jag ska lyckas med det.

Iaf, ingen förstod nog hur svårt jag tyckte att det var. Förändringar kan vara bra, men bara för att det hjälper andra så behöver det inte hjälpa alla.

Sen skulle vi kolla på Ziggy's dokumentär. Då blev det bara värre. Jag visste inte om den alls. De hade filmat på den i ungefär ett år, den hade haft premiär på en biograf och den 24 november (tror jag) 21.15 visas ”Jag är Ziggy” på SVT 1. Har aldrig tidigare känt mig så utanför tillsammans med dem. Jag trodde att vi hade något speciellt tillsammans, jag och Ziggy (Jag visste inte ens att hon HETER Ziggy nu, trodde bara att hon kallades det) men jag kanske hade fel. Jag skulle aldrig klara av att hålla tyst om en sådan sak. Vilket liv blev det inte efter min föreläsning på polishögskolan t.ex? Jag sa vad jag tyckte och att jag tyckte det var jobbigt, men ingen verkade förstå. Låste in mig på toan, för andra gången på mindre än ett dygn bröt jag ihop. Tänkte ringa Freddie och be om att få träffa honom, men han svarade inte. Skulle ringt Andreas om jag hade haft mer batteri. Istället satt jag där i tystnad. Inställd på att gå hem. Skulle kliva ut där mitt ibland dem med tårarna rinnandes ner för kinderna och säga att jag inte passade in hos dem. Sen skulle jag gå. Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig och gå ut och sätta mig bland dom andra. Det var bara jag, Ziggy, Anette, Molly och Shadi kvar. Det var nog tur att jag stannade. Vi började prata en hel del. Det visade sig att jag och Molly har väldigt liknande tankar. ”Shit, jag måste vara galen som tänker så här!”. Hon fick mitt nummer och förhoppningsvis så ska vi träffas och prata mera.

Vi kollade på Johan Bergmans idol audition från Idol.

( http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.601652 )Johan är en utav dem som jag sakar mest från kollot på Åhléngården. Han läste mina dikter, vi sjöng tillsammans, tränade boxning och så. Kvällen ensam med han och Anna var helt perfekt. Speedway är inte min favorit, men hela grejen i sig var kul. Gud vad jag skattade när han ”mulade” Anna med mjukglass ^__^ (minns du att vi hade palestinasjalar alla tre? ^^') Jag skrattade till och med när jag själv fick min glass upptryckt i näsan XD Vem var inte kär i Johan? ^^' När vi gav tillbaka genom att hälla iskallt vatten i hans nacke var bara så bäst! Jag har kvar fotot på det. Dock var han usel på att hajka XD Och vilken min han fick sen när vi-luktar-tvål-och-vi-gör-massa-mål-tjejerna gick förbi och en av dem sa till honom att han luktade rök, haha. Jag fick ett par av hans dikter (Gud vad stort det var då, jag hade dem uppsatta på väggen) och den Dia Psalma skiva som kom att få en stor betydelse. Jag läste hans dikter högt och Ziggy bara suckade, hon kunde inte förstå dem alls. Själv tyckte jag mest att det liknade en blandning mellan självömkan, porr och ”buspojkar”.

Jag kom dit vid 15.30 ungefär, Molly och Shadi gick runt 19.00 Efter det gick vi tre vidare till krogen. Där gjordes min kväll. Det var avslappnande och kul att det bara var vi. Gud vet vad som sades den kvällen, och självklart var det ju jag som drack mest. Men just då levde jag livet.

Vinglade halvfull hem ensam på mörka gator. Kallt som satan. Men jag pratade med Andreas samtidigt och fuck them på deras jävla fest; jag lever!

Väl inne är jag redo för mera sprit. Och det var ju självklart då mitt långa och behövande blogginlägg försvann >_<*

Sedan bröt jag ihop efter att ha fått Rasmus sms och inte lyckats få tag på honom när jag ringde. Fan, det var mitt fel att han började må så dåligt. Ytterligare en självmordsbenägen vän, jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Jag är äntligen ikapp med skolarbetet vilket känns skönt (kommer halka efter på torsdag), men dagen idag var ändå väldigt konstig och skrämmande.

Andreas berättade att han hade gjort slut med tjejen. Jag trodde att det var pga mig och allt blev bara konstigt. Glad att Freddie var med. Vi käkade och såg ”Barnhemmet”. Jag fick veta mer om honom idag än nästan sammanlagt tidigare.

Imorgon ska jag på möte med Unga vuxna, träffa Anna och gå till Affektivcentrum (hette det visst). Nervöst. Men sedan kommer älskling och allt kommer lätta <3

Ziggy och Anette's Bunch of Psychos.

Och tack Blueprint för ett underbart musiktips.

 

Jane

17 september 2008 12:14

Det är det som är så jobbigt med minnen - de kan vara både det bästa och värsta man kan ha.
Hoppas allt är bra

http://jane.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där. Alltså; ny adress:   Shortforcrazy.blogg.se     Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Ka...

Ja, nej, det gör ju inte det.Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan s...

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet. Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste ho...

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.   Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.   Konstatera 3) Reptiler oc...

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest. Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner. För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.Just nu vill jag g...