Hur ska jag hinna med att skriva om allt som händer?

Och hur många gånger har jag inte sagt det till mig själv och andra?!

Det är skolan, de klassiska minnena, Sthlms Tjejour och säkert en massa till.

Jag måste verkligen skaffa en diktafon. Jane, vi får ta och leta ihop fast på eget håll. Om du förstår hur jag menar? Förstår det knappt själv. Kaos, kaos, kaos. Mitt nya favoritord!

Vi måste förövrigt prata mer om allt som vi pratade om innan (också Jane).

Jag bröt nästan ihop på stan idag. Pratade med Freddie i telefonen om hur mycket det är av allt nu. Snart går jag nog in i väggen. Känns som en tidsfråga innan jag blir inlagd. Jag vill inte! Men nu blev det bara för mycket. Får inte flytta till Unga vuxna i Älvsjö (där alla andra är, Andreas bl.a) innan mötet på Soc, stess med att inte kunna plugga på egen hand, hur jag ska få mer pengar, om jag kan klara av ett jobb, boende. En massa skit som ockuperar min hjärna. Eller snarare en massa ångest. Inget utav det är väl skit. Känns inte lättar med alla som ”hälsa henne det”, ”säg att jag tycker..”, ”kan hon förklara det själv” och jag vet inte allt. Det är bara för mycket.

Och fan vad jag tjatar om hur jobbigt jag har det. Jag skäms. Vill inte tjata om det, men om jag håller det för mig själv så blir det bara jobbigare. Och ändå finns det så mycket som jag aldrig hinner med att få ur mig. Eller tillåter mig att prata om. Jag borde verkligen använda min ”dagbok” mera. Och hoppas att jag får komma till dbt:n, mellanvården och aktivcentrum snart. Aktivcentrum är nästa onsdag som tur var.

Tänkte faktisk att jag skulle skriva dig ett brev (text Thåström).

Det funkar att skriva brev, till någon, som man aldrig skickar. Man får ur sig allt på ett annat sätt då än att bara skriva om det för sig själv, även om det med funkar. ”Kära dagbok” kan gå bra, då känns det som att man skriver till någon. Ändå bättre om dagboken får ett namn ”Kära Tracy. Idag hände...”. Kan väl jämföras lite bisarrt med en killes kuk. ”Jag ska rasta Dallas” kanske känns bättre än ”Eum, jag måste gå.. ska ta en runk..”. Men vilken usel jämförelse! Jag skyller lite på boken som jag läser nu ”Våldtäkt och romantik”, där stod det en del om varför killar (gäller nog inte alla) hellre säger ”den” eller ger ett namn. Heh, jag och en vän (är vi fortfarande vänner?) bestämde oss för att göra revolt och ge våra bröst namn. Så nu har mina bröst ett varsitt namn; Hagbard (efter en felsägelse på min kusin Hampus namn, att jag sedan kallade honom Holger efter mitt ex's kompis pappas ödla är en annan sak XD)och Sölve. Om någon nu skulle vara intresserad av att veta det XD

Men till skrivandet; jag ska verkligen försöka börja skriva fler noveller. Eller små biografier skulle man väl kunna kalla det. Nummer 1 (förutom att skriva klart uppsatsen) är att skriva om första gången som jag blev utsatt. Så detaljrikt som möjligt. Dels för att det bli bäst om jag nu skulle vilja göra något mera med texten, men mest för att bearbeta. Efter det följer en hel del flera novelltankar. Kanske skulle försöka jobba vidare på den som jag fick i uppgift av Ziggy att skriva. Träffade förresten Ziggy i söndags. Vi ses allt för sällan, jag vill ha mer av det. Som med alla andra. Men Ziggy är en utav dom mest prioriterade, och jag hoppas att det inte låter som att jag prioriterar i min vänskap nu, men det känns viktigare att umgås med dem som kan behöva det lite mera. Det funkar ju inte att åka till Borås hela tiden (ta inte illa upp ni där nere! Kommer snart till Göteborg iaf över en dag).

Borde ta tag i diktandet också. Jag skrev en, kanske två beroende på hur man ser det, tidigare idag. Fick respons av kusin Carro och Emil, men ingen mera :\ Jo Rasmus, men det var lite svårt att förstå om han menade det som en kommentar till dikten eller om det bara var något han sa.

Men mer diktande helt enkelt. Jag saknar det. Lyckas jag med en dikt så känns det väldigt bra. Får jag dessutom bra kritik om den så känns det ändå bättre. Det gäller bara att hitta inspirationen. Inspirationen, lusten och orken rättare sagt. Och tiden. Skulle de sakerna finnas så skulle allt vara lättare! Hur många gånger har jag inte sagt att jag ska börja med brevskrivandet igen? Har brev sedan 04 som inte är besvarade. Det är mest Helena som jag försöker skriva till lite då och då (väääldigt lite ”då”). Men varje gång jag ger mig in i det på nytt så tar jag vatten över huvudet. Bara kolla min mail .. *jättebaoutasuck fylld med besvikelse över mig själv*

Jag vill, jag vill, jag vill! Det är (som vanligt) så mycket som jag vill hinna göra, önskar att jag kunde och hann, men ja ..*bautasuck igen*

Är det förvirrande att läsa detta eller är det bara jag?

När jag tillslut var på väg hem idag så bestämde jag mig för att ta en annan väg hem. I vanliga fall brukar jag gena över stationen i Alvik när jag går, men utan busskort så gick inte det, smått pank (sparar till Danmark) och har inte råd med att köpa eget busskort eller lägga ut för mycket pengar på sms-biljett. Och eftersom jag inte fixar att åka till Unga vuxna i Sumpan ensam, så kan jag inte hämta nytt där, så ska dem skicka ett på posten kom vi tillslut fram till.

Men ny väg alltså. Testade för att se om det gick att gå längst med vattnet, Tranebergs strand, och det gick utmärkt. Det var riktigt fint även i grått väder. Intill betongens hårda och sargade själar och vattnets isande innandöme; där ska dem aldrig lyckas ta mig. Hittade en plats som kändes som min alldeles egna. Där ska jag krypa ihop för mig själv och bli överkörd av ett flertal ton på hjul. Det ligger precis bredvid Tranebergs bron. Jag tog några bilder på själva bron underifrån, men inte på just det stället. Hann tyvärr inte stanna någon längre stund för att ”utforska” mera, det får bli mitt nästa ”äventyr”.

Jag gillar vattnet, det är magiskt på något sätt. Jag kan sitta i timtal och titta som förhäxad på vågorna. Men det är enklare vid havet. Det ska vara vilda vågor som lever sitt eget liv. Inte en del av en Mälaren mitt i Sthlm, där de enda vågorna (i stort sätt) orsakas av turistbåtar. Men det kan vara fint iaf. Speciellt tidiga mornar när solen precis har gått upp, alldeles stilla och tyst. När det bara är jag ute inom synhåll, då lever jag extra mycket. En dos av lycka som är svår att nå utspädd av hundskall, cyklar och barnskrik. Eller för den delen berusade män och tonåringar med.

Jag vill verkligen inte att det ska bli höst och kallt. Visst kan det vara fina färger, men det tar mitt badande ifrån mig. Nakna midnatts dopp är något utav det mest levande som finns. Påklädda också givetvis. Men på natten är det så gott som öde nere i mitt levande paradis. Ingen oro över att bli sedd ;”fan vad ful jag är just nu”. Jag vill INTE att det ska bli kallt och massa ångest. Mörkret påverkar mitt mående, det vet jag. Att inte kunna leva längre gör mig väldigt ledsen. Har seriösa tankar på att åka utomlands, till det levande vattnet. Släppa allt och alla för ett tag och bara dra iväg. Ledsamt att behöva vara ensam, men vem skulle jag kunna få med mig? Att vara ensam kanske är vad jag behöver. Även om det skulle kännas jäkligt svårt. Tror inte att Freddie förstod hur jobbigt det blev för mig när han åkte iväg på sin sista minuten resa bara sådär. Jag som hade pratat om att sticka iväg och han som sa att jag borde komma igång med skolan först. Det kändes inte snällt.

Men jag kan inte åka nu iaf. Kan inte lämna Andreas innan jag är säker på att han är bättre. Kan inte sluta tänka på att han kanske behöver opereras. Och då tänker jag på mammas operation, på att jag inte fick följa med henne (Jag är i den fasen nu att jag vill veta vilka hon träffar, vem är han som följer med henne till sjukan (fast jag erbjöd mig först och hon lovade mig att jag skulle få följa med, är jag dum som trodde att hon ville ha min hjälp?), hur väl känner de varandra och träffas de offentligt första gångerna? Jag känner mig i det skedet som mamma åt min mamma, vill inte att hon träffar män som jag inte vet något om. Inte för att det händer ofta, men ändå).. Men mest tänker jag på vad han sa om operationen, vad som kunde hända :'\

Det händer ofta att jag drömmer mig bort. Både i texter och i verkliga livet. För några år sedan hade jag en period då mamma var väldigt orolig över mig, jag kunde inte skilja på verklighet och fantasi. Sa hon iaf. Det kunde jag, men min fantasivärld var så mycket enklare att leva i. Där var jag alltid huvudpersonen, jag var omtyckt och hade alltid vänner omkring mig. Jag hade en helt ny familj. Ville på något sätt tro att jag hade blivit bortbytt på BB, att mina föräldrar inte var min rikta mamma och pappa. Att min ”Mio min Mio-pappa” skulle komma en dag och allt skulle bli bra. Men sedan fick jag ångest över att jag tänkte så. Berättade ändå för mamma om hur ”mitt liv” var. Min riktiga familj skulle ju självklart få följa med och leva med mig där, men jag minns inte hur. Övergången mellan mitt riktiga liv och det var inte så tydlig, jag var bara där. Jag hade jättemånga syskon, en tvilling (Ibland skriker jag efter henne när jag mår riktigt dåligt, då kan bara hon rädda mig och göra allt bra. Ibland ropar jag efter Tim och är övertygad om att han finns där och vakar över mig hela tiden, jag kan sträcka ut handen för att röra vid honom. . Jisses, jag är galen va? Jag är galen på riktigt! Hjälp!), en himla massa djur och en gigantisk Herrgård med egen flygel. Ibland flyger jag iväg till den världen nu med, men den ser inte ut på samma sätt längre. Nu vill jag ha det onödigt stora och lyxiga så att jag kan låta min vänner bo där om dem vill. Att allt måste ha med pengar att göra. Jag vill kunna ge Christoffer en egen lägenhet (om det så måste vara i England för att han ska trivas) efter allt han har gett mig bara genom att finnas där. Jag vill verkligen det. Om du ser detta C, jag har frågat moster hur länge till hon ska ha sin lägenhet uthyrd, om du kanske kunde få hyra den, men hon visste inte det.

Jag och Anna pratade om hur vi ville bo förut. Får jag fantisera så skulle jag vilja ha en stor lägenhet inne i stan, en liten stuga i fjällen, Herrgården, en segelbåt, ett litet hus i skärgården (ett gulligt litet ett, det måste inte finnas rinnande vatten eller el, bara det finns brunn och öppen spis) med sjöutsikt, tomt och egna klippor och en tänkarsten och ett hus i Spanien eller något liknande. Om man får fantisera vilt alltså. Pooler, bastu, gigantiska garderober och tjänstefolk. Djuren ska vi inte tala om. Intill herrgården ska det finnas ett stall, så det kanske skulle kallas för en ranch istället. Men det jag vill ha mest som ändå skulle kunna vara realistiskt, det är huset i skärgården. Det måste inte alls vara stort och snyggt, det kan vara precis så som jag skrev ovan, det måste inte vara en populär och stor ö, det måste inte gå att köra dit ut med bil (men det skulle underlätta) och om jag ska bo året om så får det gärna finnas vatten inne iaf. Men huvudsaken är tänkarstenen och att kunna bada någorlunda ostört, inte allt för långt bort. Eller ett liknande hus fast på landet. En liten stuga eller ett vanligt hus, bara det finns plats för djur.

Usch, nu kommer jättemånga tänka att fan vad bortskämd hon är, men så är det inte. Inte egentligen. Ett eget ställe med plats för mig och djur är vad jag begär. Ett ställe där det funkar att leva, med värme, vatten, el mm.

Jag är fortfarande inte klar med det som jag tänkte att inlägget delvis skulle handla om. Får bli ytterligare ett eller flera. Ber återigen om ursäkt för ni som måste traggla er igenom detta. Om ni inte är väldigt förtjusta i att följa mig i min tankeverksamhet vill säga :)

Bilden är ifrån min Sargade betong plats.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där. Alltså; ny adress:   Shortforcrazy.blogg.se     Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Ka...

Ja, nej, det gör ju inte det.Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan s...

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet. Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste ho...

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.   Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.   Konstatera 3) Reptiler oc...

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest. Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner. För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.Just nu vill jag g...