Ja, idag är jag bara så himla bäst ^^

Men först tillbakablickar.

Tisdag kväll.

Jag blev som sagt lite deppig igår. Det kanske inte riktigt nådde ut till folk, men det är inte heller det viktiga.

Vid 22 gick jag ner till vattnet för att rensa tankarna och fota lite. "Min trädgård" liknar lite en strand pomenad. Jättefint oavsett vilken tid på dygnet det är. Tyvärr så gick inte det vackra att å med på bild så bra. Min kamera är lite sne på att fota i mörker. Blir med blixt alldeles för mörkt förutom den närmsta metern och utan nästan bara suddigt. Men det blev några okej foton som jag ska försöka lägga upp på bilddagboken sen.

Jag började tänka på en hel massa när jag gick runt i min ensamhet. På Genki och att han nog inte vet om hur pass mycket han betyder för mig. Hur mycket jag saknar honom. Men under dagen, onsdag, så förvandlades mina söndergråtna tankar på honom och hans rånvaro till något posetivt. Kom på att jag avundas honom som orkar med att fara runt så himla mycket. Från sjukhus till sjukhus. Det kan inte vara det enklaste att plugga till läkare. Jätteglad över att jag har fått lära känna honom och jag hoppas att våran vänskap bara kan bli djupare. Om du ser det här, Genki, I really like you. Alot! Ser fram emot nästa gång vi kan ses och hoppas att det blir snart.

När jag satt nere på bryggan efter att ha pratat en stund med älskling om att jag kände mig nere så började jag tänka på Line. Jättefina och underbara Line <3 Saknar henne så himla mycket. Jag har lite lust att flytta till Järna för att komma närmare henne. Med risk för att låta som en fjortis, men I love you honney! Hoppas att vi ses på fredag.

For tillbaka till vår tid tillsammans. Där vi låg på bryggan nere på sjön vid Högås och pratade om allting. Just då var allt underbart, det minns jag när jag tänker tillbaka. Jag var alltid glad tillsammans med henne. Kände mig trygg. När jag tänker tillbaka på det så kanske det var lite kärlek över det hela, men det var himla vackert vilket som. Fick lite gråt i ögonen och bestämde mig för att skicka iväg ett sms. Till min glädje så saknar hon det lika mycket som jag. Och vi sa att vi skulle rymma tillsammans ^^ Jag måste ringa henne snart, få höra hennes röst.

Tänkte en del på mamma och syster också. Längtar tills jag och mamma ska ut och resa. Det ska bli skönt att få vara ensam med henne, bara vi två. Vi ses så sällan nu. Och när vi ses så brukar det antingen vara på ett möte, att hon måste hjälpa mig med något eller att jag åker hem till henne och sover med en massa panik och ångest i kroppen. Vår resa kommer att bli jätteskön, när den nu blir. Mallorca troligen ^^

Och ja, det var väl den kvällen. Msnade lite med Lurifix också. Alltid lika trevligt och mysigt. I really like that guy. Jag ska åka upp och äta på hans matställe någon gång ^^

En av dom bästigaste dagarna på jättelänge. 

Polishögskolan. Jag följde med ett gäng från Fountain House ut. Jag skulle bara lyssna. Det var jag, handledare Johan, Valo, Lars-Gunnar (skärp dig gubbe, ingen gillar när du beter dig som du gör >.<'), Irene och Henrik som ska vikariera under sommaren. Väl där träffade vi en annan Henrik. Väl där och inne i aulan, när jag ser hur många blivande poliser det sitter där, så blir jag jättefånig och flinar åt allt. Känns det som iallafall. Jag var jättenervös trots att jag bara skulle lyssna. Det fanns säkert några snyggiskillar, heh. Johan är den som först tar ordet. Han berättar lite om hans syn på Fountain House och om hur verksamheten funkar. Vi ser en liten film om klubbhusen. Sedan är det upp till oss, eller alla utom jag och ena Henrik, att berätta om våra egena upplevelser med polisen. Lars-Gunnar börjar. Han hade asperger fick jag veta. Han hade en del bra saker att säga, som jag dessvärre inte minns så mycket av. Men bland annat om en liten kioskgubbe som hoppar upp på hans rygg och sedan anmäler honom på grund av att han vägrar betala en dålig kopia av nått. Polisen kom och bevakade honom på avstånd, precis som om han skulle vara någon psycho. Anledningen till att jag inte kommer ihåg så mycket av det han sa är för att jag började störa mig rejält på hans sätt sen. Sedan berättade andra Henrik om hans möten med polisen. Och om hans psykoser. Det var intressant. Hur han trodde att polisen på nyårsafton mördar alla. Att han skulle bli amöba för att slippa leva. Det var en hel del mystiska men intressanta saker. Hur han lyckades rymma från psyk och rädda världen genom ett trafikljus.Har aldrig tänkt på att symbolerna som man trycker på för att gå över gatan kan betyda något. För honom så symboliserade gubben männskilgheten, ringen var världen och jorden och handen var gud. Den dagen han rymde från psyk så räddade han världen. Ser fram emot att höra honom igen, kanske rentav skuklle kontakta honom. Har aldrig riktigt förstått vad en psykos är, ingen har förklarat det för mig även fast jag har bett om det, men nu har jag lite mera hum om det. Även om jag lite smått fick den tanken krossad av Fredrik på kvällen.

Efter det tog vi fikapaus, vi hade säkert pratat i 90 minuter då.

Jag får hjälp av Henrik 1 att berättaför Johan att jag också vill berätta min historia. Det skulle jag få.

Henrik 2 fortsättar att prata vidare om psykoser och olika sorters blickar, samt svarar på en hel del frågor som han får.

Irene. Hon har inte så jättemycket att säga. Hur polisen var snäll mot henne när hon var livrädd för att åka in till psyk.

Valo hade väl den näst gripande berättelsen (förutom jag då :P). Han hade blivit påkörd en massa gånger och stött på polisen på det viset. Sedan hade han förlorat sin son på nyårsafton. I ungdommars gatuvåld. jag blev lite ledsen då. Inte alls konstigt att han mår som han mår med den historien i ryggsäcken. Tomas hette hans son. Mina tankar går till honom ;__;

han berättade också om hur han hade brytit ihop totalt och sprungit ut i skogen med en kviv framför halsen. Där kände jag igen mig. En polishund hade hittat honom i skogen och som tur var så hände inget. Lite frågor till honom med.

Sedan säger Johan att det är min tur att prata. Och jag kommer på mig själv till att faktiskt gå fram och ta plats framför micken. Jag har hunnit tänka i kanske 30 minuter på vad jag vill säga. Ingen förberedan alls. Ca 200 personer. Och jag är knappt nervös, lite pirr i magen bara.

Jag ska berätta för alla dessa människor om att jag har blivit våldtagen! Det kan komma som en chock för Johan med flera som inte har en aning om det. Men det går bra. Jag pratar om förhören, polisens gnagade blickar, hur jag känner mig missförstådd. En del trista saker, men som jag blir stark av att prata om. Jag pratar såklart om Ann också! Det är ju Anns förtjänst att jag har kommit till Fountain House. Och eftersom jag kom till Ann på grund av våldtäkten (och alla efterkommande), och hon sammarbetar med polisen, så kan man säga att det är genom polisen som jag har hamnat på Fountain. Jag pratar även lite om Unga Vuxna och stödverksamheter, Om Christina som kanske ska skriva en bok om mig, om Micke Hübinette som kränkte mig rejält. om en hel del saker. Man kan sammanfatta det på följade sätt; mitt bemötande av polisen som psyikiskt sjuk och brottsoffer.

Jag får en del frågor efteråt. Speciellt från två tjejer. Den ena vill ha hjälp med sin systerson som har asperger och lever på gränsen. Hon får mina kontaktuppgigter och hemsideadressen till Unga vuxna, stöd och resuersgruppen och Ungstöd. Hon verkade bli väldigt glad, så jag hoppas att hon hör av sig. Och att jag kan få kontakt med den här killen. För kan jag hjälpa någon så gör jag det mer än gärna! Håller tummarna för att han vill kontakta mig och att vi kanske kan bli vänner.

Den andra tjejen berättar att hennes sambos bror är väldigt suicidal och dom vet inte hur dom sak behandla honom. Hur dom ska vara för att det inte ska bli jobbigt för honom, men inte heller för dom själva. Jag ger henne min mailadress och bloggadress (jag passade såklart på att göra raklam ;] ) och säger att hon och hennes sambo, samt sambons bror, får jättegärna höra av sig! Hoppas hoppas där med på en ny bekantskap.

Det var verkligen jättegulliga tjejer som kom fram och berömde mig för att jag vågade öppna upp mig så pass. En kille kom även fram och frågade varför jag hade lkvar bilder på vederbörande, men jag förklarar att det var något jag bara letade upp för stunden för att straffa mig. Jag är noga med att berätta att jag är självdestruktiv och att det bland annat var polisen som fick mig att må så pass dåligt att det blev psyk. Han förstod nog inte riktigt vad jag menade. Jag förstod inte riktigt varför han frågade, jag hade ju förklarat det. Men han trodde som sagt att jag sparade på bilder. Jag sa att  ända anledningen till ifall jag skulle spara dom var för att elda upp som eller skära dom i småbitar! 

Men för att sammanfatta. jag känner mig rejält stolt över vad jag lyckades genomföra! Och jag planerar att fortsätta med det. Föreläsa om hur det är att vara våldtäktsoffer bland annat. Ungefär samma som jag pratade om idag. Jag har verkligen bara fått bra kritik! Jättemånga som är imponerade av mig :) Och jag mår så jävla skit bra!! Jag har pratat med Ann om att jag vill fortsätta med det och hon blev jätteglad och stolt över mig. Så eventuellt att jag kan åka runt med henne och föreläsa i landet. Jag vill vill vill ^^ Jag berättade även för CSI likanden mac Taylor fd piképolismannen att jag jättegärna kommer tillbaka och pratar om dom är intresserade. Jag ska även prata med Björn omdet, för han kan nog hjälpa till en del.

Så nu får alla hålla tummarna för mig att jag slår igenom som föreläsare!

Jag ska även bli mer aktiv med Fountain House. Försöka hänga med runt på en del olika seminarium och möten. Det här passar verkligen mig. Dom sjöng för mig alla idag också ^^ Jag kommer stå med i fontänbladet som födelsedagsbarn. 

Jag är verkligen rejält sporrad nu! Nu jävlar, look at me here I come!

 Sova nu, har en himla massa att hinna med imogon inför festen. Plus Fountain och Unga vuxna. Christina är stolt över mig med. Och Freddie blev jätte imponerad!