Och så kommer ångesten smygande som en tiger och sätter klorna i mig. Kan inte förklara hur eller varför. För jag vet inte. Varför är det så? Varför i helvete får man sådana ångestpaniksattacker utan att veta varför? Som om allt skulle vara mitt fel. Men jag vet inte, jag vet inte. Och visste jag så skulle jag göra något åt det. Jag vill inte bråka, jag fixar det inte nu. Jag var beredd på att åka hem, men sen så blev det bättre framåt kvällen. Jag kände mig välkommen fast jag inte hör hemma här. Det är inte mitt område.

Kanske för att jag såg ett gammalt ansikte blossa upp innanför mina ögon. Hur förklarar man för någon att vackert kan gå till skit bara genom ett minne. Kortklippt hår och glasögon. Tyska. Förbjudna saker. En kyss som river längst ryggraden. Jag ska blotta mig snart, det går inte att hålla inom sig. Inom mig. Förskolelärare som är mamma till en son som borde sitta bakom galler. Men vi struntar i det nu.

För ett  ögonblick trodde jag att jag kunde få levande musik.