Jag har tankar på att börja blogga igen. Eller skriva av mig rättare sagt. Jag har inte skrivit något på jättelänge; jag vet egentligen inte varför. Något inom mig är ångestframkallande med att blogga, samtidigt så befriande. Anledningen till att jag inte skrev så mycket i höstas var all pluggstress. Och ångest. Sen kom jag bara av mig. Men sedan jag sett Jenny blogga rätt ofta så har tankarna väckts på nytt. Det är ju iallafall Beth's Tankevals - mina tankar; kaostankar.

En kort summering av den senaste tiden:

- Jag har kommit Jenny närmare och jag vågar nästan säga att hon är min bästa vän. Om jag har någon bästa vän vill säga.

- Stan har flyttat in i Minneberg, så nu kan jag fly till henne.

- Rasmus är ett ända kaos. Jag blir ledsen när han skickar sina suicidal-sms, när han säger att allt är hans fel. Han gör så stor grej av inget alls; vissa människor kan man inte ersätta och jag vet med mig att jag aldrig skulle bli hel igen utan honom.

- Jag tycker inte om att såra folk. Förälskelser kan vara tuffa; minst 2, kanske eventuellt 4 personer, utöver Emil, är förälskade i mig! Varför, vad är jag att ha?

- Jag har eventuellt både fått och hunnit bli av med en underbar vän; jag tänker på dig Uutela!

- Jag har aldrig förr överdoserat i sådan "stor" mängd som under de här senaste månaderna.

- Jag har börjat skada mig igen...

På Onsdag får jag en ny medicin, Cipralex, om jag inte minns fel.

Skall träffa min "behandlare" varje Onsdag, som vanligt, och få tabletterna i veckoranson. Får inte ta hand om tabletterna själv vilket gör mig rätt så förbannad. Får ha kvar Ataraxen iallafall. Rätt dumt eftersom det är den jag överdoserar med...

Imorgon börjar skolan efter lovet. Jag har panik! Har inte varit där på en månad eller mer och totalt skitigt i psykologin då den bara framkallade mer ångest än pluggvilja. Får komma på nytt när jag är starkare!

Allt är rätt mycket ångest nu. Ögonen är gråtfärdiga, strupen styps åt och benen bär inte alltid. Jag vill så mycket men ändå inte.

Jag måste träffa Amanda snart också. Herregud vad mycket jag måste egentligen.

Greger sitter bredvid mig så jag är inte ensam som tur var. Mina sår börjar läka rätt fint, men jag vill bara hugga nya...