Ska träffa Björn imorgon. Det ska bli intressant att höra vad han har att säga, vad han tror att jag kan hjälpa till med.

Sedan ska jag träffa Anette och vi ska på Skansen :)

Ska försöka få till någon fika också, så att jag inte behöver åka fram och tillbaka till stan. Mumin kommer en liten stund så jag ska säga hej till honom, och lämna deras halsband. Vad jag känner mig snäll  som köpte varsitt halsband åt han och Jakob <3

Ermm, finns det något sätt att svara på kommentarer på annat än att skriva dom till sig själv?

Och finns det något sätt att bevaka folk på mer än att länka dom? 

Jag vaknade pigg idag, men utan lust att gå upp. Jag vill inte åka till Unga vuxna längre om jag inte kan vara säker på att Anna, Andreas eller Christoffer är där. Jag har som någon slags mur framför mig. Tydligen även om dom är där. Idag gick det helt enkelt inne. Jag  stannade i sängen för att  förbereda mig inför mötet med Ann och Freddy. Självklart somnade jag och försov mig. Klädd och ner vid bussen på mindre än 5 minuter. Men missade bussen. Tur i oturen. Ann ringde och sa att Freddy var magsjuk och inte kunde komma. Då dog en liten glädjegnista i mig och jag vågade inte be om att få träffa henne iallafall, utan Freddy.

Jag sitter och tittar på tvn hela eftermiddagen istället. One tree hill, Sjunde himelen, lite av Gilmore Girls, lite mer av Once and again och sedan OC. På Once and again pratar dom om en bok som jag börjar gilla, men jag glömmer skriva upp namnet på den. Får fixa det på annat sätt. Jag börjar bli smått besatt av "fjortisserier", men vill inte heller dölja att jag tycker om dom. På Birdie ska jag ladda ner en hel massa!

Känner att deppigheten börjar krypa i mig. Jag vill inte vara ensam under kvällen, därför jag sitter så mycket framför tvn. Vill vara tillsammans med någon annan under kvällen, men jag vet inte vem jag vågar fråga. Om jag alls vågar. Det gör jag inte, kvällen blir ensam.

Jag önskar att någon kan höra av sig till mig ibland, så att jag får komma ut och träffa människor. Det är en stor önskan. Skulle vara jättekul att bli utbjuden på en fika eller bara en pratstund, samtidigt som jag är rädd för att om det händer att det skulle hända för ofta. Jag vill inte säga nej, jag är dålig på det. Det kan jag se tillbaka genom livet på. Även om jag inte vill erkänna för mig själv att jag är dåligt på det. Ibland kan det bli så himla jobbigt. Jag måste börja prata mera, det räcker inte med att bara blogga. För tankarna möjligtvis, men inte för handlingarna.

Måste till exempel prata med Ann, helst, om hur livrädd jag är för att stöta på Gabriel igen. Jag har nog aldrig någonsin blivit så rädd. Hyperventilerade, skakade, jag vet inte allt, jag minns det knappt. Obehagligt var det iallafall. Ibland förs jag fortfarande tillbaks till den stunden. Jag kan höra skrik i tystnaden och se slag i förlamningen. Och rädslan. Se Eliassons ögon som tittar på mig brevid en kamera. Anklagande, som att jag får skylla mig själv. Skräcken jag upplever hos honom är nästan större än den som Gabriel stötta ifrån sig. Jag måste kontakta vad hon nu hette igen, så att jag får komma dit och prata om det. Jag var nog där 3 gånger, så jag borde ha 7 gånger kvar åtminstonde. Jag flyger tillbaka genom tankarna till t-banestationen dagen före. Jag hade precis pratat klart med henne som jag inte minns namnet på, på Volmar yxkullsgatan. Det var kallt som satan. Jag väntade på en dåvarande kompis i 30 minuter eller mera. Blir så förbannat sur när jag tänker på det. Låtsas vara så snäll och sedan bara skita i allt. Jag fick tag på Gustav istället och åkte för att träffa han. Det var trevligt. Vi tittade på någon slags komedie. Jag åkte till Fredrik på behandlingshemmet senare på kvällen. Vi lyssnade på musik och kunde prata tillräckligt bra med tanke på den lite komplicerade helgen.

Kände mig lite nere den kvällen ändå, vill egentligen inte lämna honom när jag vet att han inte mår bra. Jobbigt att bry sig för mycket ibland. Speciellt när man känner att den man bryr sig om inte bryr sig tillbaka.

Det blev väldigt mycket tillbakablickar nu. Orkar jag så får dom ett eget inlägg lite senare.

Jag tittade på Outsider i kväll. Det handlade om tvångstankar. Aurosia var med. Det kallar jag tillfällighet. Innan jag skaffade min egen blogg förra veckan så gick jag igenom några dagböcker på Sockerdricka. FörkenSvårast och konstgjordandning. Dom hade båda bloggar, jag bestämde mig för att kolla vidare eftersom jag uppskattar deras sätt att skriva på. Konstgjordandnings (Sanna?) blogg kallades "Aurosia - En dockas hjärtslag". När jag hörde namnet Aurosia så förstod jag att det var hon. Dom skulle prata om hennes sjukdom. BDD. Body Dismorphic Disorder. Läste om det i hennes dagbok på Socker och då blev jag intresserad och ville veta mera. Så det var en självklarhet att titta när jag fick veta att det var hon.

Jag vet inte om jag ska tycka synd om henne för hennes sjukdom och det helvete som den ha gett henne, eller känna avund för att hon har kommit så pass långt i sin tillfrisknad och inte jag har det. Det där låter lite själviskt. Men med tanke på vilket helvete hon hade, och fortfarande har ibland, så har hon kommit riktigt långt. Jag uppskattar inte mitt utseende, jag tycker att det är fel på mig, men jag är inte så besatt av det att jag har fått det diagnostiserat. Ändå kan jag tycka att det känns jobbigt, för jag har fortfarande inte lärt mig att uppskatta mig  själv så som jag ser ut. Men det måste ju vara fan så mycket svårare att lära sig det när man har mått dåligt av det så pass länge. Svårt att förklara, men med tanke på hur hon mådde så har hon kommit mycket längre på vägen jämfört med vad jag har gjort.

Men jag antar att ett utav stegen i att uppskatta mig själv är att inte jämföra mig med andra.