Jag vaknade pigg idag, men utan lust att gå upp. Jag vill inte åka till Unga vuxna längre om jag inte kan vara säker på att Anna, Andreas eller Christoffer är där. Jag har som någon slags mur framför mig. Tydligen även om dom är där. Idag gick det helt enkelt inne. Jag  stannade i sängen för att  förbereda mig inför mötet med Ann och Freddy. Självklart somnade jag och försov mig. Klädd och ner vid bussen på mindre än 5 minuter. Men missade bussen. Tur i oturen. Ann ringde och sa att Freddy var magsjuk och inte kunde komma. Då dog en liten glädjegnista i mig och jag vågade inte be om att få träffa henne iallafall, utan Freddy.

Jag sitter och tittar på tvn hela eftermiddagen istället. One tree hill, Sjunde himelen, lite av Gilmore Girls, lite mer av Once and again och sedan OC. På Once and again pratar dom om en bok som jag börjar gilla, men jag glömmer skriva upp namnet på den. Får fixa det på annat sätt. Jag börjar bli smått besatt av "fjortisserier", men vill inte heller dölja att jag tycker om dom. På Birdie ska jag ladda ner en hel massa!

Känner att deppigheten börjar krypa i mig. Jag vill inte vara ensam under kvällen, därför jag sitter så mycket framför tvn. Vill vara tillsammans med någon annan under kvällen, men jag vet inte vem jag vågar fråga. Om jag alls vågar. Det gör jag inte, kvällen blir ensam.

Jag önskar att någon kan höra av sig till mig ibland, så att jag får komma ut och träffa människor. Det är en stor önskan. Skulle vara jättekul att bli utbjuden på en fika eller bara en pratstund, samtidigt som jag är rädd för att om det händer att det skulle hända för ofta. Jag vill inte säga nej, jag är dålig på det. Det kan jag se tillbaka genom livet på. Även om jag inte vill erkänna för mig själv att jag är dåligt på det. Ibland kan det bli så himla jobbigt. Jag måste börja prata mera, det räcker inte med att bara blogga. För tankarna möjligtvis, men inte för handlingarna.

Måste till exempel prata med Ann, helst, om hur livrädd jag är för att stöta på Gabriel igen. Jag har nog aldrig någonsin blivit så rädd. Hyperventilerade, skakade, jag vet inte allt, jag minns det knappt. Obehagligt var det iallafall. Ibland förs jag fortfarande tillbaks till den stunden. Jag kan höra skrik i tystnaden och se slag i förlamningen. Och rädslan. Se Eliassons ögon som tittar på mig brevid en kamera. Anklagande, som att jag får skylla mig själv. Skräcken jag upplever hos honom är nästan större än den som Gabriel stötta ifrån sig. Jag måste kontakta vad hon nu hette igen, så att jag får komma dit och prata om det. Jag var nog där 3 gånger, så jag borde ha 7 gånger kvar åtminstonde. Jag flyger tillbaka genom tankarna till t-banestationen dagen före. Jag hade precis pratat klart med henne som jag inte minns namnet på, på Volmar yxkullsgatan. Det var kallt som satan. Jag väntade på en dåvarande kompis i 30 minuter eller mera. Blir så förbannat sur när jag tänker på det. Låtsas vara så snäll och sedan bara skita i allt. Jag fick tag på Gustav istället och åkte för att träffa han. Det var trevligt. Vi tittade på någon slags komedie. Jag åkte till Fredrik på behandlingshemmet senare på kvällen. Vi lyssnade på musik och kunde prata tillräckligt bra med tanke på den lite komplicerade helgen.

Kände mig lite nere den kvällen ändå, vill egentligen inte lämna honom när jag vet att han inte mår bra. Jobbigt att bry sig för mycket ibland. Speciellt när man känner att den man bryr sig om inte bryr sig tillbaka.

Det blev väldigt mycket tillbakablickar nu. Orkar jag så får dom ett eget inlägg lite senare.

Jag tittade på Outsider i kväll. Det handlade om tvångstankar. Aurosia var med. Det kallar jag tillfällighet. Innan jag skaffade min egen blogg förra veckan så gick jag igenom några dagböcker på Sockerdricka. FörkenSvårast och konstgjordandning. Dom hade båda bloggar, jag bestämde mig för att kolla vidare eftersom jag uppskattar deras sätt att skriva på. Konstgjordandnings (Sanna?) blogg kallades "Aurosia - En dockas hjärtslag". När jag hörde namnet Aurosia så förstod jag att det var hon. Dom skulle prata om hennes sjukdom. BDD. Body Dismorphic Disorder. Läste om det i hennes dagbok på Socker och då blev jag intresserad och ville veta mera. Så det var en självklarhet att titta när jag fick veta att det var hon.

Jag vet inte om jag ska tycka synd om henne för hennes sjukdom och det helvete som den ha gett henne, eller känna avund för att hon har kommit så pass långt i sin tillfrisknad och inte jag har det. Det där låter lite själviskt. Men med tanke på vilket helvete hon hade, och fortfarande har ibland, så har hon kommit riktigt långt. Jag uppskattar inte mitt utseende, jag tycker att det är fel på mig, men jag är inte så besatt av det att jag har fått det diagnostiserat. Ändå kan jag tycka att det känns jobbigt, för jag har fortfarande inte lärt mig att uppskatta mig  själv så som jag ser ut. Men det måste ju vara fan så mycket svårare att lära sig det när man har mått dåligt av det så pass länge. Svårt att förklara, men med tanke på hur hon mådde så har hon kommit mycket längre på vägen jämfört med vad jag har gjort.

Men jag antar att ett utav stegen i att uppskatta mig själv är att inte jämföra mig med andra. 

 

Jane

28 april 2008 22:38

Hade vi bott närmare varandra hade jag jättegärna tagit en fika med dig då och då :)

http://Jane.bloggagratis.se

 

Beth

28 april 2008 23:44

Vad bra :)

 

Aurosia

30 april 2008 05:25

Hej fina du.
Det är alltså jag som du skrivit om.

Först vill jag bara säga att jag berörs verkligen av det hemska du beskrivit, som du upplevt. Och om det är till någon tröst så vill jag att du ska veta att mina tårar är för dig.

Och sedan... jag förstår att man som åskådare kan bli avundsjuk på att andra har kommit till ett steg på den väg, där man befinner sig alldeles i början. Men jag är inte i slutet av vägen ännu, jag kan fortfarande se mina fotspår och ibland står jag mitt i dem.
Ibland får jag till och med vandra bakåt, i extremt jobbiga situationer.

Men det handlar om att kämpa och våga inse att ditt liv är ditt. Inte någon annans och framför allt så är ditt liv inte en psykisk sjukdoms uppgift att förgöra.

Åh nu känner jag att tårarna är på väg så jag avslutar här.

Allt mitt hopp till dig

/
Aurosia

http://www.theheartbeatofadoll.blogg.se

 

xMumiin

30 april 2008 13:21

Jag vill fika med dig! Tyvärr är ju avståndet ett stort hinder. Ledsen att jag inte kan komma upp på din födelsedagsfest :(

http://xmumiin.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag tagit och skaffat mig en blogg på Blogg.se i hopp om att jag hittar saker och ting bättre där. Alltså; ny adress:   Shortforcrazy.blogg.se     Den här kommer givetvis att finnas kvar då jag har alla mina tidigare inlägg här. Ka...

Ja, nej, det gör ju inte det.Jag ligger så sjukt efter i allt. Förstår mig tamejtusan inte ens på den här nya varianten av bloggen, hur länge den nu har varit ny. Trivdes med bloggagratis där man iaf kunde ladda upp en visningsbild. Funderar nästan s...

Det var det där med bloggandet ja. Skrivandet. Har ju varit utan dator i ett antal månader (nej, jag tänker inte sitta vid en offentlig), men nu har jag äntligen skaffat en skärm till datorn som jag fick av de underbara personer som mina senaste ho...

Då kan en konstatera att deppigheten går rätt så snabbt upp och ner.   Konstatera 2) Lite så där halvsleeziga artiklar, om än gamla, kan få en till att dra på mungiporna och tina up ett par sekunder iaf, se på fan.   Konstatera 3) Reptiler oc...

Nytt år, gamla minnen. Nytt år, samma ångest. Jag går upp och ner, sista tiden rätt stabil. Nu går jag ner. För att jag saknar den som jag en gång kallade käresta. Den som jag en gång kallade vän. Den som.. den som jag vet inte.Just nu vill jag g...