På söndag åker Jakob till Englad. Alldeles för tidigt. Visst, vi har inte kännt varandra länge, jag vet inte en om vi känner varandra, men det känns bra och rätt att prata med honom. Jag vill verkligen inte vara iväg och den som tjatar på honom att inte åka, för det är klart att han ska göra det om det är vad han vill. Kommer blir satans orolig över att veta att  han inte har något boende och att inte veta när jag kommer höra av honom nästa gång. Usch vad jag känner mig bjäbbig nu. Men det känns seriöst som att han är den jag har pratat mest med under de sista dagarna och att han är den som förstår mig mest. Han är också den som peppar mig mest i att "lämna" Rasmus. Kommer sakna en satans oförklarligt massa!

Jag har kommit till en punkt i mitt liv (gud vad dramatiskt), där jag känner att jag måste släppa vissa saker och gå vidare.

Punkt 1 är att säga upp kontakten med Rasmus; det är redan avklarat och gäller nu bara att hålla. Men jag har som sagt Jakob's stöd (om än flera mil bort och det vette gudarna hur...), Ann's och förhoppningsvis Freddie's. Antagligen även från flera, men det är dessa jag känner mest av eller hur man ska säga.

Punkt 2 är att sluta på Unga vuxna; jag behöver verkligen inte den skiten mera. Kanske om jag hade vetat att Jenny fanns där, men nu är hon ett oskrivet kort som jag inte vet hur framtiden ser ut med. Jag saknar henne mycket, men jag känner mig sårad och skall försöka stå på mig om att inte höra av mig.

Egentligen vill jag mest bort från stan. Flytta ut till det där stället i skärgården eller på landet (åh, den som bara hade en sommarstuga!), till den där älven som Oswald pratade om eller till Köping. Kände mig otroligt välkommen i Köping. Av alla. Pratade men min behandlare på mellanvården om att det är sådana vänner som jag skall vara med, inte sådana som Rasmus. Kanske kunde flytta in i nått hus i Hjälsta annars, vid Emil. Eller i Örsa :p

Örebro är också lite lockande, vill vara närmare Kotten.

Smsade lite med moster idag om hur jag mår och att jag saknar dom; att hon skulle pussa och krama Kotten från mig eftersom han ändå gör mig lugn och ger mig ro.  Hon sa att han verkade trivas med att ligga och sova i min famn. Saknar honom!

Moster sa att jag ska lära honom allt jag kan, men jag vill inte att han ska bli som mig - han förtjänar ett bra liv!

Känner mig tom och ledsen, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Gå ut? Känner mig rädd för mörkret. Sova? Har för mycket tankar för det. Har börjat grubbla över varför Thim inte har hört av sig på ett tag, eller varför Benny inte svarar på mina sms längre. Allt känns så förvirrande. Nästan allt. Snart kommer ett djupdyk. Hjälp mig!

Jag och Kotten. Min underbara och älskade kusin <3